betala herredagspenningar efter förmedladt mantal till allmogens herredagsmän, undantagandes officerare och ryttare. Kbg. Herredsfoged. Se Birk och Fogde, sp. 713. Herrehus (ty. herrenhaus), i Preussen och Österrike det officiella namnet på folkrepresentationens första kammare. Herrekloster kallades i Danmark alla kloster, som egde jord (särskildt de äldre, augustin-, benediktin-, cisterciens- och johannitklostren) äfvensom birgittinklostren i motsats till tiggarmunkklostren (franciskan- och dominikanklostren). E. Ebg. Herrelund (så enligt donationsbrefvet), friherreskap, som på framställning af den barnlöse riksamiralen friherre Karl Karlsson Gyllenhielm 29 jan. 1650 gafs åt dennes hustrus systerson, riksrådet Seved Bååt, med succession för hans broder öfversten Nils Bååt. Friherreskapet omfattade de i Småland, Allbo och Kinnevalds härad, belägna Härlunda, Västra Torsås' och Skatelöfs socknar med alla där befintliga, ej åt andra donerade eller sålda skatte- och kronogods äfvensom exspektans på där möjligen hemfallande gods och räntor. Bååt fick dock till en början njuta endast en mindre del af friherreskapets räntor, enär hufvudparten tillhörde en förläning, som Gyllenhielm 1645 fått att "i tio års tid efter sitt dödliga frånfälle njuta och behålla" (!), och då Gyllenhielms död inföll 1650, är det osäkert, om Bååt ens efter änkans död 1656 eller om han först 1660 kom i full besittning af friherreskapet. Dess fjärdepart torde reducerats med anledning af 1655 års reduktionsbeslut, återstoden indrogs enligt 1680 års beslut 16 mars 1681 med 2,381 dal. smt ränta. Jfr Härlunda. S. C. Herrelöst gods (lat. res nullius), jur., saker, som icke befinna sig i någons ego, såsom bortkastade föremål, cigarrstumpar, lästa tidningar o. d. (res derelictæ), äfvensom på hafsstranden af vågorna uppkastade döda djur och bärnsten (men icke vrakgods). I brist på däremot stridande lagbestämmelser anses nämnda föremål få tagas i besittning och förvärfvas af hvem som helst. —Benämningen herrelöst gods användes icke lika gärna om sådant, som väl icke tillhör någon viss person, men dock genom särskild lagstiftning undantagits från allmänhetens fria tillegnande, såsom för det mesta är fallet med villebråd, fisk, fornsaker m. m. (se Fiskerilagstiftning, Fornminnen, Fynd och Jakt). C. G. Bj. Herremän (da. herremænd), kanske urspr. härmän eller hirdmän, kallades i Danmark på 1200-talet de män, som genom en särskild trohetsed hade förpliktat sig till att draga i leding fullt rustade och som till gengäld åtnjöto skattefrihet och vissa böter af sina underlydande, alltså desamma som senare erhöllo namnet adel. I nyare tid har namnet däremot öfvergått till att beteckna godsegarna, äfven de oadlige, i förhållande till deras arrendatorer. E. Ebg. Herremöte. Se Herredag. Herrenalb [-alp], by och luftkurort (omkr. 6,000 kurgäster) i württembergska Schwarzwaldkretsen, vid Alb i Schwarzwald, 370 m. ö. h. 1,285 inv. (1900). 1146—560 fanns där ett munkkloster af cisterciensorden (Alba dominorum). Ln. Herrengrundit Brezina (Urvölgyit), miner., mörkgröna, monoklina, tafvelformade kristaller af vattenhaltigt kalcium-kopparsulfat, funna vid Herrengrund i Ungern. A. Hng. Herrenhausen, förr by med lustslott n. v. om staden Hannover, numera en del af denna stad. På H. slöts 3 sept. 1725 ett mot Spanien och Österrike riktadt alliansfördrag ("hannoverska alliansen") mellan England, Frankrike och Preussen. (J. F. N.) "Herrens (Jesu) bröder" voro enligt evangelierna Jakob, Joses, Judas och Simon (jfr Mark. 6: 3). Se vidare Antidikomarianiter, Jakobs bref, Judas' bref och Jesus Kristus. Herrens bön. Se Fader vår. Herrens moder. Se Maria, Jesu moder. Herrens nattvard. Se Nattvarden. Herrens smorde. Se Kröning. Herrenwörth. Se Chiem-see. <img l/img> Herrera [erre'ra], Fernando de, spansk skald och lärd, af sin samtid kallad el divino ("den gudomlige"), f. omkr. 1534 i Sevilla, d. 1597, var besjälad af religiös och fosterländsk hänförelse. Hans språk var klangskönt och hans versbyggnad harmonisk, men svulst och förkonstling saknas icke i hans klassisk-italienska diktform, som hade Petrarca och Garcilaso till mönster. Den senares arbeten utgåfvos 1580 af H. med intressanta kommentarer: Anotaciones sobre Garcilaso, som föranledde en häftig polemik. Af H:s lyriska arbeten må nämnas Amores de Lausino y Corona, A la victoria de Lepanto, A la pérdida del rey D. Sebastián, A Juan de Austria och A la condesa de Gelves, af historiska Relación de la guerra de Chipre y victoria de Lepanto, del señor D. Juan de Austria, Historia general del mundo hasta la edad del emperador Carlos V (1590) och Elogio de la vida y muerte de Tomás Moro. Själf utgaf H. 1582 ett band lyrik (tillökad uppl. utg. af Pacheco 1619). En del af H:s arbeten förstördes genom brand; hvad som finnes i behåll, är intaget i Rivadeneiras "Biblioteca de autores españoles", bd 32 och 52. Litt.: A. Coster, "Fernando de Herrera (El divino)", (1908) och "Algunas obres de Fernando de Herrera" (s. å.). Ad. H—. Herrera [erre'ra], Juan de, spansk arkitekt, lefde under senare hälften af 1500-talet, studerade arkitektur uti Italien och fick 1567, då Juan de Toledo dog, af Filip II i uppdrag att fortsätta den aflidnes verk: de offentliga byggnaderna vid Escorial, som utmärka sig för en sträng och enkel stil. Samma karaktär tillhör H:s öfriga arbeten, såsom Katedralen i Valladolid, Alcazar i Toledo, Börsen i Sevilla och Slottet Aranjuez, hållna i en stil, som försmår all öfverdrifven dekoration och som i Palladios anda inskränker sig till den doriska och toskanska ordningens enklare former. C. R. N.* Herrera [erre'ra]. 1. Francisco de H. kallad el viejo ("den äldre"), spansk målare, f. omkr. 1576 i Sevilla, d. 1656 i Madrid, var en af

✕