det likväl klokast att sluta fred med H. (950). Vid Ludvigs död (954) nödgades hans efterträdare Lothar som belöning för H:s mäktiga stöd vid hans val tilldela denne nästan suveräna rättigheter i Burgund och Akvitanien. Dess hertig, Vilhelm Tête d'Étoupe (lat. caput stupæ = blårhufvud), gjorde dock så kraftigt motstånd mot både konungen och H., att de måste med oförrättadt ärende lämna hans besittningar. Vid sin död efterlämnade H. åt sina söner högst betydligt förökade besittningar och ett utomordentligt stort politiskt inflytande. Den äldste af dem, H. Capet, blef hertig af Francien och den andre, Odo, hertig af Burgund, som vid hans död (965) tillföll den yngste, Henrik. Litt.: F. Lot, "Les derniers Carolingiens" (1891).

Mynt, slaget för Hugo Capet.

2. H. Capet [kapǟ], den föregåendes son med Hathuide, Otto den stores syster, konung af Frankrike, den förste af kapetingernas ätt, f. troligen omkr. 938 i Paris, d. där 24 okt. 996, fick sitt tillnamn däraf, att han i egenskap af abbot för klostren Saint-Martin de Tours och Saint-Germain des Prés bar munkkåpa (lat. capatus, af capa, kåpa). Sedan han vid faderns död (956) blifvit hertig af Francien, fortsatte han dennes familjepolitik än i strid med, än i förbund med konung Lothar, men alltid med framgång. Vid Lothars död (986) gjorde han intet motstånd mot hans son, den siste karolingern, hvilken som Ludvig V (Fainéant) kröntes till konung. Men när denne plötsligt afled, blef H. 3 juli 987 i Nantes utropad till konung väsentligen genom den honom tillgifna kyrkans hjälp, och ehuru Ludvigs farbroder, hertig Karl af Nedre Lothringen, gjorde anspråk på kronan. Tre månader senare tog H. sin son Robert till medkonung, men stötte därigenom från sig en del af stormännen, bland dem sin forne anhängare ärkebiskop Adalbero af Reims. Stödd af denne och andra missnöjda ryckte hertig Karl, som likväl var föga ansedd som vasall under Tyskland, in i Frankrike och intog det fasta Laon. Då Adalbero snart därefter dog, gjorde H. karolingern Arnulf till ärkebiskop i Reims, i hopp att därmed försona sina motståndare, men denne sökte i stället genomföra en karolingisk restauration och inkallade Karl, som i Reims blef krönt till konung (988), ej utan framgång kämpade mot H., men slutligen genom förräderi öfverrumplades och utlämnades till H., som satte honom och en del af hans familj i fängelse i Orléans (990), där han dog, 992. Ärkebiskop Arnulf afsattes på ett möte af franska biskopar nära Reims 991 och fick till efterträdare H:s vän Gerbert (sedermera påfve under namn Sylvester II). H. kom genom Arnulfs afsättning i strid med påfven, men det franska prästerskapet stod stadigt på hans sida och kämpade för hvad man senare kallade "den gallikanska traditionen". H. förstod också att med kraft värja sitt rike mot alla tyska intriger och underhandlade med Basileios II i Bysans om ett förbund mot Tyskland. Slutet af H:s regering är tämligen okändt, men därunder utvecklades än mer feodalismen och försvagades konungamakten utanför H:s familjebesittningar. Han efterträddes vid sin död af sonen Robert. 3. H., grefve af Vermandois, den föregåendes sonsons son, son till konung Henrik I af Frankrike, f. 1057, d. 1102 i Tarsus, var en af ledarna för första korståget (1096) och utmärkte sig bl. a. i slagen vid Dorylæum (1097) och Antiokia (1098), men återvände till Frankrike, innan ännu korsfararhären nått sitt mål, Jerusalems eröfring. Till följd af de förebråelser, som med anledning däraf riktades mot honom, företog han 1101 ett nytt korståg till Heliga landet, men blef slagen och sårad, i Kappadocien. Genom sitt gifte med grefvinnan Adelheid förvärfvade H. Vermandois och Anjou. 1—3. E. A—t. Hugo, konung af Italien, grefve af Arles, son till grefve Teobald af Arles och konung Lothar II:s af Lothringen dotter Berta, styrde som ståthållare under Ludvig III den blindes regering från 905 Nedre Burgund och lyckades, af fienderna till konung Rudolf II af Italien och Öfre Burgund uppsatt till Italiens konung, blifva krönt i Pavia 926. Han slöt 933 fred med Rudolf II, som då erkände honom som konung af Italien, hvaremot H. afträdde Nedre Burgund. H. regerade kraftfullt, men hårdt och grymt samt omgaf sig med ovärdiga gunstlingar. Han var första gången (932) förmäld med den sedeslösa romarinnan Marozia, påfven Sergius III:s älskarinna, och andra gången (938) med Rudolf II:s änka, Berta. Hans strider med markgrefve Berengar af Ivrea slutade med, att denne med hjälp af en tysk här och H:s missnöjda undersåtar beröfvade honom makten 945, hvarpå H. flydde till Provence och dog i Arles 947. Jfr Berengar 2. Hugo, Gustav, tysk jurist, f. 1764, d. 1844, blef 1788 e. o. och 1792 ord. professor i juridik vid universitetet i Göttingen samt erhöll 1819 titeln geheime justitieråd. Jämte Savigny, som dock snart öfverglänste honom, var H. en af den s. k. historiska skolans stiftare och inlade genom sin verksamhet stora förtjänster om studiet af den romerska rätten från källkritisk och modernt vetenskaplig synpunkt. Äfven på den svenska juridiken har H. öfvat ett visst inflytande. Hans hufvudarbeten äro Lehrbuch eines civilistischen cursus (1792—1821) och Civilistisches magazin (1790—1837), till hvilket sluter sig Beiträge zur civilistischen bücherkenntniss der letzten 40 jahre (1828—44). H. utgaf Ulpianus' "Fragmenta", Paulus' "Sententiæ receptæ" samt "Jus civile antejustinianeum". (Rld.) Hugo [ygå̄]. 1. Victor Marie H., vicomte, fransk skald, föddes i Besançon 26 febr. 1802 och dog i Paris 22 maj 1885. Hans fader, Joseph Léopold Sigisbert H. (f. 1774, d. 1828), hade som frivillig ingått i republikens tjänst och af Napoleon utnämnts till general och grefve. Hans moder, Sophie Trébuchet, härstammade från en legitimistisk familj i Nantes. Föräldrarnas skiljaktiga politiska åsikter blefvo två olika källor, ur hvilka skalden sedermera hämtade sina ingifvelser. Krigets växlingar kallade fadern från den ena skådeplatsen till den andra. Helt ung, medföljde H. sin moder och sina bröder på de äfventyrligaste färder till Italien (1807) och Spanien (1811), under hvilka han mottog intryck, som kommo att öfva inflytande på

✕