Full resolution (TIFF)
- On this page / pÄ denna sida
- Joga. Se Yoga
- Jogne. Se Jaun
- Johan, svenska konungar
- Johan 1. (I) Sverkersson
- Johan 2. J. II. Se Hans 1.
- Johan 3. J. III, son af Gustaf I
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now! HÀr nedan syns maskintolkade texten frÄn faksimilbilden ovan.
Ser du nÄgot fel? KorrekturlÀs sidan nu!
Joga. Se Yoga. Jogne [jÄnj]. Se Jaun. Johan,
svenska konungar.
1. J. (I) Sverkersson, i Àldre kÀllor vanligen
kallad Jon, var son till konung Sverker (II)
Karlsson och IngegÀrd, den mÀktige folkungen
Birger Brosas dotter. Vid faderns död, 1210,
var J. sÀkerligen för ung för att kunna göra Erik
Knutsson tronen stridig, men efter dennes död, 1216,
blef han vald till konung, förmodligen pÄ grund af
sin mÀktiga möderneslÀkts inflytande. Om honom
sÀges det i VÀstgötalagens konungalÀngd, att han
var "barnsker" till Äldern och mycket vÀlvillig
samt att han regerade tre vintrar, dog strÄdöd
pÄ Visingsö och begrofs i Alvastra. Hans död intrÀffade
1222, och mÄhÀnda stod han till 1219 som
minderÄrig under förmynderskap. Under hans korta
regering företogs en svensk hÀrfÀrd till Estland, hvarvid
J:s f rÀnde, jarlen Karl Döfve (se FolkungaÀtten,
sp. 794), och hans kansler, biskop Karl
i Linköping, stupade mot de hedniske esterna (1220).
Med den katolska hierarkien stod J. pÄ god fot
samt bekrÀftade och utvidgade flera af hans företrÀdare
Ät kyrkliga institutioner förlÀnade privilegier.
Med honom utslocknade den sverkerska
konungaÀtten. - BenÀmningen J. den unge Àr
ej samtidig; den förekommer tidigast i Lilla
Rimkrönikan och hos Ericus Olai samt torde i
dessa krönikor nÀrmast bero pÄ missuppfattning af
Àldre latinska konungalÀngders "Johannes, Suercheri
junioris filius", d. v. s. "J., son till Sverker d. y."
2. J. II. Se Hans 1.
3. J. III, son af Gustaf I och hans andra
gemÄl, Margareta Eriksdotter (Leijonhufvud),
föddes pÄ Ste-
Fig. 1. Johan III. Efter samtida
mÄlning (portrÀtt i helfigur) af okÀnd mÀstare.
(Orig. i siena.)
geborgs slott 20 dec. 1537. Sin faders
Àlsklingsbarn, vÀckte han dock genom sin
karaktÀrslöshet mer Àn en gÄng dennes synnerliga
missnöje, sÀrskildt dÄ han
som Àrftlig hertig i Finland (sedan 27 juni 1556)
sökte bakom konung Gustafs rygg inblanda sig
i de livlÀndska förhÄllandena. NÀr hans broder
Erik blifvit konung och sökte hÀfda de kungliga
rÀttigheterna, uppstod snart ovÀnskap mellan
bröderna. Endast med yttersta motvilja kunde
J. förmÄ sig att underteckna Arboga artiklar
(1561), som inskrĂ€nkte hans makt. Ăppen blef
brytningen, dÄ J. mot Eriks vilja 4 okt. 1562
i Vilna gifte sig med prinsessan Katarina
(Jagellonica), yngre syster till Polens konung
Sigismund August, med hvilken Erik befann sig
i strid, och dÄ de bÄda svÄgrarna kort efter
bröllopet slöto en öfverenskommelse, enligt
hvilken J. mot en förstrÀckning af 120,000 daler
skulle af polske konungen som pant erhÄlla
sju fasta slott i Livland. Erik ansÄg denna
öfverenskommelse stÄ rakt i strid med Arboga
artiklar - hvilket den ocksÄ gjorde -, och sÄ
snart han erhÄllit kÀnnedom om densamma, fordrade
han, att J. skulle afstÄ frÄn de livlÀndska
slotten. DÄ hertigen vÀgrade detta och tillika
gaf ett undvikande svar pÄ konungens fordran,
att han skulle bestÀmdt förklara, huruvida han
ville hÄlla sig till Sverige eller Polen, stÀmdes
han (april 1563) att infinna sig i Sverige för
att svara pÄ anklagelsen för landsförrÀdiska
planer. DÄ stÀmningen icke hörsammades, dömdes
han (juni 1563) af de i Stockholm samlade
stÀnderna, sÄsom skyldig till landsförrÀderi,
frÄn lif, gods och arfsrÀtt till riket. För att
bringa domen till verkstÀllighet utrustades en
betydande hÀrstyrka. J., som var föga beredd pÄ
strid, inneslöts i à bo, försvarade sig dÀr nÄgra
veckor och gaf sig dÀrefter fÄngen mot löfte om
furstligt fÀngelse (12 aug. 1563). Han fördes
öfver till Sverige och insattes pÄ Gripsholms
slott, Ätföljd af sin gemÄl. DÀr vistades han som
fÄnge i mer Àn 4 Är. Under Eriks svagsinthet
pÄ hösten 1567 utverkades J:s frigifning
(okt. 1567), hvarefter underhandlingar
upptogos om hertigens ÄterinsÀttande i sina
rÀttigheter. Eriks handlingssÀtt under förra
hÀlften af 1568 var emellertid i hög grad egnadt
att hos J. vÀcka fruktan för, att den nyvunna
friheten skulle Äter beröfvas honom. Han ingick
dÀrför med sin broder Karl och en del af adeln
aftal om gemensam resning mot Eriks afskydda
regemente. Denna resning började i juli och
utbredde sig med sÄdan hast, att hertigarnas hÀr
redan vid midten af sept. stod utanför Stockholm,
hvars portar 29 sept. 1568 öppnades för dem. Erik
togs till fÄnga, och omedelbart dÀrefter lÀt
J. hylla sig som konung af hufvudstadens
myndigheter samt af dem bland adeln och
krigsfolket, som voro dÀr samlade. I jan. 1569
erkÀndes han som konung af samma riksdag, som
dömde Erik frÄn tronen. Men detta erkÀnnande
gafs ej utan medgifvanden frÄn J:s sida:
hertig Karl fick bekrÀftelse pÄ sitt hertigdöme
utan de inskrÀnkningar i hans makt, som Arboga
artiklar stadgade; Ät adeln i dess helhet gÄfvos
privilegier, som i frÄga om utvidgning af dess
rÀttigheter och inskrÀnkning af dess skyldigheter
göra epok i detta stÄnds historia; och sÀrskildt
gÄfvos Ät den högre adeln förmÄner, som befÀste
och utvecklade den skillnad mellan detta stÄnds
olika klasser, som i svenska adelns historia Àr
af sÄ genomgripande betydelse. Men trots allt
detta ansÄg sig J. ej sitta sÀker pÄ sin tron,
sÄ lÀnge hans fÄngne broder lefde. Fruktan för
dennes befrielse oroade honom stÀndigt (jfr Erik,
svenska konungar, 10) och förmÄdde honom att
(redan 1571) gifva vÀktarna befallning att i
