Hoppa till innehållet

Sättsköld

Från Wikipedia
(Omdirigerad från Infanterisköld)
Modell som visar funktionen av en sättsköld (pavese).

Sättsköld (jämför tyska: Setzschild, Setztartsche, "sätt-tars") är en sköld för fotsoldater som i regel sätts ned på marken som en flyttbar barriär, ofta försedd med någon form av spett eller stöd nedtill så att skölden håller sig stående när den sätts ned.[1][2]

Principen har brukats sedan forntiden och förekommer än som specialutrustning för piketuppgifter och liknande.

Historiska sättsköldar

[redigera | redigera wikitext]

Historiska sättsköldar kunde vara runt 1,5 till 2 meter höga och kunde vara försedda med fotstöd och synslits. Materialet bestod av trä med läderbeklädnad. De avses täcka en eller flera personer från fientliga projektiler, särskilt armborstkolvar, och var särskilt avsedda för belägringar. De erbjöd bågskyttar och armborstskyttar skydd mot försvararnas projektiler och möjliggjorde framryckning mot fiendens befästning under skydd.

Sättsköldar förekom redan under antiken hos exempelvis den mykenska kulturen som spred principen vidare.[2] Under 1200-talet introducerades pavesen ur droppskölden i Italien (av den italienska staden Pavia), vilket senare spreds till resten av Europa med italienska legoknektar.[3] Den mer välkända fyrkantiga formen härrörde i huvudsak Böhmen (Tjeckien).[3]

Under första världskriget försökte flera länder introducera sättbara pansarsköldar med skottglugg för infanteri, så kallad infanterisköld, men dessa blev aldrig populära då de var otympliga och gjorde det lättare för fiender att se skytten på håll. I skyttegravskriget på västfronten användes de ofta som villomål.[4]

Pavese

[redigera | redigera wikitext]
Till vänster, en trekantig pavese med spett. Till höger, fyrkantiga paveser med utfällbart stöd.

Pavesen (av den italienska staden Pavia) är en europeisk medeltida typ av sättsköld som var i bruk från mitten av 1300-talet till tidigt 1500-tal. Den nyttjades främst av bågskyttar, armborstskyttar och andra infanterisoldater på slagfältet som försvar.

De grundläggande kraven för en sådan sköld kan beskrivas som tillräckligt stor att täcka minst en soldat vid nedsättning; pansrad nog att skydda mot armborstkolvar; tillräckligt lätt för att kunna flyttas runt på under pågående strid.

Sköldens praktiska utformning användes även vidare som armsköld i Tyskland (tyska: Handtartsche, "hand-tars") för de anfallande fotsoldaterna, varav begreppet pavese även kan beskriva den generella sköldformen av en pavese. "Armpavesen" var mindre än "sättpavesen" och har kallats "liten pavese" (kleine Pavese), jämte "stor pavese" (große Pavese).[6]

Historia

[redigera | redigera wikitext]

I Italien ersattes inte droppskölden av trekantsskölden under 1200-talet såsom skedde i Nordeuropa. Istället blev droppskölden en sättsköld för bågskyttar som kunde sättas ned genom att driva ned sin spets i marken. Den populariserades av italienska legosoldater som förde den till Frankrike under hundraårskriget.[3]

Tyska författare från den tiden kände också till en stor rektangulär sköld som vilade på marken och kallade den en Setzschild (sättsköld) eller Setztartsche (sätt-tars). Husitkrigen från 1419 till omkring 1434 utlöste utvecklingen av en distinkt böhmisk form av pavesen med ett vertikalt stag längs dess mittlinje, och ibland en träkrok eller näbb i mitten av dess övre kant.[3]

Infanterisköld

[redigera | redigera wikitext]
Japansk typ 96 (modell 1936) kulsprutegevär med tillhörande typ 99 (modell 1939) infanterisköld.

Infanterisköld är en typ av sättsköld från 1900-talets första hälft. De är gjorda av skottsäkert stålpansar med någon form av inbyggd skottglugg och ämnar skydda en soldat i liggande skytteställning.

Infanterisköldar populariserades under första världskriget men visade sig vara för otympliga för praktisk användning. I skyttegravskriget på västfronten användes de ofta som villomål.[4]

Vissa experiment försåg de med skidor eller hjul så de kunde dras på marken. Ett opopulärt kanadensiskt experiment var MacAdams sköldspade(en) (engelska: MacAdam Shield-Shovel), vilken sökte kombinera infanteriskölden med bladet på en spade, vilket enbart resulterade i en övertung spade och underskyddande sköld.

Sverige

[redigera | redigera wikitext]
Svensk infanterisköld m/20.

I Sverige experimenterade armén med infanterisköldar under 1910-talet och introducerade en massproducerad variant som infanterisköld m/20. Dessa hamnade snabbt i förråd och kom under 1930-talet att återbrukas som tilläggsskydd på pansarbil m/31. På Gotland användes de även för att bygga karosser till provisoriska pansarbilar 1937 och 1941, betecknade försökskp m/37 ("försökskarosspansar").[7]

Se även

[redigera | redigera wikitext]

Källor

[redigera | redigera wikitext]

Noter

[redigera | redigera wikitext]
  1. ↑ Svenska Akademiens ordbok: sättsköld
  2. 1 2 pavese i Nordisk familjebok (fjärde upplagan, 1951)
  3. 1 2 3 4 Ariella Elema (2019). ”Tradition, Innovation, Re-enactment: Hans Talhoffer’s Unusual Weapons” (på engelska). Acta Periodica Duellatorum 7 (1): sid. 13. doi:10.2478/apd-2019-0001. Läst 29 mars 2026.
  4. 1 2 Bashford Dean (1920). Helmets and Body Armor in Modern Warfare. Yale University Press. sid. 180–186
  5. ↑ Svenska Akademiens ordbok: Mantelett
  6. ↑ Wendelin Boeheim (1890). Handbuch der Waffenkunde : das Waffenwesen in seiner historischen Entwickelung vom Beginn des Mittelalters bis zum Ende des 18. Jahrhunderts. sid. 178–1u2. https://archive.org/details/handbuchderwaff00collgoog/page/178/mode/2up. Läst 31 mars 2026
  7. ↑ Rickard O. Lindström. ”Pansarbil”. ointres. http://www.ointres.se/pansarbil_m_31.htmm. Läst 31 mars 2026.
Hämtad från ”https://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Sättsköld&oldid=59165340#Infanterisköld”