Nicken Rönngren
| Nicken Rönngren | |
 | |
| Född | 2 november 1880[1] Mariehamn |
|---|---|
| Död | 26 april 1956[1] (75 år) Helsingfors |
| Medborgare i | Finland och Storfurstendömet Finland |
| Sysselsättning | Lärare, teaterchef |
| Utmärkelser | |
| Kommendör av Sankt Olavs orden (1949)[2] Riddare av Dannebrogorden[3] Kommendörstecknet av Finlands Vita Ros’ orden[3] Riddare av Nordstjärneorden[3] Riddare av Hederslegionen[3] Solidaritetens stjärnorden[4] | |
| Redigera Wikidata | |
James Nikolai "Nicken" Rönngren, född den 2 november 1880 i Mariehamn, död den 26 april 1956 i Helsingfors, var en finlandssvensk teaterchef.[5][6] Han var teaterchef för Svenska Teatern i Helsingfors från 1919 till 1954 och arbetade målmedvetet för att nationalisera den svenska scenen i Finland – att etablera finlandssvenskan som inhemskt scenspråk i stället för den rikssvenska norm som dittills dominerat. Rönngren betraktade teatern som en kulturinstitution snarare än en ensemble av enskilda skådespelare, och hans ledstjärna var kärleken till det svenska språket. År 1947 tilldelades han professors titel.[5][6]
Utbildning och tidig karriär
[redigera | redigera wikitext]Rönngren föddes på Åland som son till skeppsmäklaren Algot Valfrid Rönngren och Isabelle Conradson, och var ursprungligen svensk medborgare. Som ung student valde han mellan "scen eller pulpet" och bestämde sig för kontorsarbete, då teaterbanan betraktades som tvivelaktig i den borgerliga miljö han kom ifrån. Han arbetade bland annat i England som korrespondent, men studier i engelska väckte hans intresse för det talade ordet. Efter återkomsten till Finland undervisade han i engelska och muntlig framställning. Då han inte hade råd med universitetsstudier reste han till Stockholm för scenlektioner med den berömde skådespelaren August Lindberg och ryckte in i den svenska armén.[5]
Efter flytten till Helsingfors blev Rönngren finländsk medborgare. Studierna fortsatte i Berlin och Dresden 1908 samt med statligt stipendium i London och Paris 1910. Redan under sina första teaterår reste han runt i Europa för att bekanta sig med teaterutbildning och teatrarnas verksamhet, och vid sidan av nationaliseringsarbetet betonade han alltid yrkeskunnandets betydelse. Från 1911 till början av 1950-talet undervisade han i muntlig framställning vid Helsingfors universitet. Recitationskvällar i Helsingfors och Åbo samt landsortsturnéer gjorde honom känd som artist. Även som teaterchef uppträdde han vid stora fester och var mycket uppskattad. Gustaf Frödings poesi utgjorde hans särskilda intresse.[5]
Teaterchef för Svenska Teatern
[redigera | redigera wikitext]
Rönngrens karriär utvecklades parallellt med den svenska teaterns utveckling i Finland. År 1908 blev han lärare vid Svenska teaterns elevskola, 1916 sekreterare för teaterns styrelse och några år senare verksamhetsledare med ansvar för hela teatern. Benämningen teaterchef infördes först senare.[5]
När Svenska teaterns elevskola grundades i början av 1908 blev en rikssvensk skådespelare lärare i scenarbete och ledare för skolan, men han prioriterade det egna konstnärliga arbetet och skolans verksamhet var dåligt organiserad. Rönngren, som undervisade i muntlig framställning, var särskilt bekymrad över finlandssvenskans ställning. Hans strävan att utveckla ett dialektfritt eget scenspråk möttes av fördomar i den övriga undervisningen. Situationen förbättrades när Rönngren 1910 blev skolans förman. Gerda Wrede övertog 1931 ledningen för Elevskolan, men skolan förblev underordnad Svenska teatern och därmed teaterchefen Rönngren.[5]
I praktiken samlade Rönngren alla trådar i sin hand på Svenska teatern, och 1919 blev han naturligt verksamhetsledare, även om det inte skedde utan motstånd. Under största delen av sin långa chefsperiod ledde han Svenska teatern ensam. Det var bara under det första året som han hade en konstnärlig ledare vid sin sida, och från 1945 fanns en biträdande chef: först Leo Golowin och sedan Runar Schauman, som efterträdde Rönngren 1954. Under dessa sista år hade Rönngren redan uppnått officiell pensionsålder.[5]
Svenska teatern i Helsingfors hade sedan 1860-talet främst anställt stockholmare som skådespelare och chefer, och publiken hade vant sig vid rikssvenska stjärnor från Stockholm, vars sätt att tala uppfattades som det "riktiga" scenspråket. Det var svårt att bryta denna norm, men publiken lärde sig så småningom acceptera det finlandssvenska uttalet. Under nationaliseringsåren uppfattades det rentav som en fosterländsk handling att bli skådespelare.[5]
Svenska teaterföreningen i Finland, grundad 1913, innebar ett viktigt steg för nationaliseringen av Svenska teatern. Rönngren var från starten medlem av föreningens delegation och ledde den dramatiska sektionen. En avgörande förändring inträdde slutet av 1915 när de inhemska krafterna vann omröstningarna. Rönngren valdes till sekreterare och medlem av en särskild språkkommitté. Till konstnärlig ledare valdes dansken Adam Poulsen, för vilken inhemsk hjälp med administrationen var välkommen. Tack vare Rönngrens diplomatiska förhandlingar kom Poulsen till Helsingfors för tre år. Som känd teaterman, och framför allt icke-svensk, underlättade han den eftersträvade kursändringen.[5]
Teaterns nationalisering närmade den snarare än fjärmade den från övriga nordiska länder. Som självständig teaterchef kunde Rönngren fritt förhandla om samarbete, och gästspel mellan nordiska länder arrangerades flitigt. I många skrifter kallas han kulturambassadör. Rönngrens personliga betydelse för nordiskt samarbete framgick av festskriften till hans 70-årsdag, till vilken en betydande del av tidens ledande nordiska teaterpersonligheter bidrog. Relationerna till Helsingforsteatrarna var goda – Suomen Kansallisteatteris Eino Kalima och Kansan Näyttämös Mia Backman trivdes bra med sin finlandssvenska kollega.[5]
Konstnärlig verksamhet
[redigera | redigera wikitext]Som chef koncentrerade Rönngren sig främst på administration och brett samarbete. Hans konstnärliga insats låg främst i programval och anställningspolitik; han regisserade inte mycket och bara i början av karriären. Hans mest betydande uppsättning som regissör var Bertolt Brechts Tiggaroperan, som uppfördes i Finland 1929, kort tid efter det tyska uruppförandet. Rönngrens uppsättning följde i stora stycken originalets stil utan att kopiera den. Regissören fick beröm och Tiggaroperan var teaterårets höjdpunkt.[5]
Rönngren hade ursprungligen övervägt en artistkarriär men ansett sig "för stor och för ful" för att bli skådespelare. Kombinationen av ett gott teateröga och sinne för ekonomi gjorde honom till en framgångsrik teaterchef. Som chef var han stolt över den berömmelse hans skådespelare fått. En Rönngren särskilt närstående skådespelare var Erik Lindström, vars Hamlet nådde nordisk berömmelse. År 1933 klagade dock skådespelarna skriftligen på sin chef, vilket Rönngren uppfattade som en stor oförrätt då hans verksamhet syftat till artisternas bästa. Rönngren intresserade sig för den unga generationens tankar, även om de inte motsvarade hans egen teateruppfattning. De experimentella stycken som Vivica Bandler regisserade förblev främmande för honom.[5]
Personlighet
[redigera | redigera wikitext]Rönngren var stor, högljudd och dominant, men på sitt sätt också anspråkslös, känslig och ibland blyg. Han hade en varm relation till familjen och särskilt till modern. K. A. Fagerholm karakteriserade honom skämtsamt som ett "stort teatertroll". Han var en glad sällskapsmänniska men en sträng och krävande förman som tog emot råd men fattade besluten själv.[5]
Eftermäle
[redigera | redigera wikitext]Efter Rönngrens chefsperiod blev det tydligt att det finlandssvenska scenspråk han hade varit med om att skapa i sådan grad hade blivit norm att den nya generationen uppfattade det som konstgjort och efterlyste ett mer vardagligt talspråk.[5]
I populärkultur
[redigera | redigera wikitext]År 2025 porträtterades Rönngren av Riko Eklundh i pjäsen ''Amos A'' på Svenska Teatern, som skildrar hans relation till kulturmecenaten Amos Anderson (spelad av Patrick Henriksen) och dennes roll som finansiär och regissör på teatern.[7][8]
Regi (ej komplett)
[redigera | redigera wikitext]| År | Produktion | Upphovsmän | Teater |
|---|---|---|---|
| 1929 | Tiggaroperan Die Dreigroschenoper | Bertolt Brecht och Kurt Weill | Svenska Teatern, Helsingfors[9] |
| 1930 | Daniel Hjort | Josef Julius Wecksell | Svenska Teatern, Helsingfors |
| 1933 | De hundra dagarna Campo di Maggio | Giovacchino Forzano och Benito Mussolini Översättning Albert Nycop | Svenska Teatern, Helsingfors[10] |
Källor
[redigera | redigera wikitext]- 1 2 Uppslagsverket Finland, Svenska folkskolans vänner, Uppslagsverket Finland-ID: RoenngrenNickenUppslagsverketFinland.[källa från Wikidata]
- ↑ Tildelinger av ordener og medaljer, Norska kungahuset, läs online, läst: 8 november 2025.[källa från Wikidata]
- 1 2 3 4 Matti Klinge (red.), Kansallisbiografia, Finska litteratursällskapet och Finska historiska samfundet, Finlands nationalbiografi-ID: 1141, läst: 8 november 2025.[källa från Wikidata]
- ↑ Vem är vem i Finland, 1954, s. 732.[källa från Wikidata]
- 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 ”Rönngren, Nicken”. Biografiskt lexikon för Finland. Helsingfors: Svenska litteratursällskapet i Finland. 2008–2011. URN:NBN:fi:sls-4263-1416928956869
- 1 2 Rönngren, (Nicken) i Uppslagsverket Finland (webbupplaga, 2012). CC-BY-SA 4.0
- ↑ ”RECENSION: Tänderna blottas mot finlandssvensk borgerlighet”. Hufvudstadsbladet. 5 september 2025. https://www.hbl.fi/2025-09-05/tanderna-blottas-mot-finlandssvensk-borgerlighet-pa-svenska-teatern/. Läst 8 september 2025.
- ↑ ”Teatteriarvio | Svenska Teatern kunnioittaa suurta mesenaattiaan jäntevän yhteiskunnallisella draamalla” (på finska). Helsingin Sanomat. 6 september 2025. https://www.hs.fi/taide/art-2000011450488.html. Läst 8 september 2025.
- ↑ Hj. L. (24 oktober 1929). ”'Tiggaroperan' på Svenska teatern”. Dagens press: s. 7. https://digi.kansalliskirjasto.fi/sanomalehti/binding/1539547?page=7. Läst 17 juli 2025.
- ↑ ”Konstrevyn: De hundra dagarna”. Hufvudstadsbladet: s. 4. 10 december 1933. https://digi.kansalliskirjasto.fi/sanomalehti/binding/1836261?page=4. Läst 25 augusti 2025.
