Torv

Torvskærning på Vildmosen, Jylland av Rasmus Christiansen, 1884

Torv består av växtdelar i mossar och kärr, som på grund av brist på syre endast delvis förmultnat. Torv används bland annat som bränsle eller odlingssubstrat. Det är inte ett fossilt ämne men koldioxidutsläppen ifrån förbränning av torv inkluderas i de nationella utsläppen av fossila bränslen, varför det ofta ändå kallas för ett fossilt bränsle.

Allmän beskrivning

I vidare mening är torv en jordart – torvmossejordart – som huvudsakligen består av förmultnade växtrester som inte helt brutits ned på grund av hämmat eller hindrat lufttillträde. I de flesta fall avses dock endast vissa slags torvmossejordarter, nämligen de som består av växtdelar som avlagrats och bevarats på växtplatsen. Huvudmassan i denna sort torv har alltså inte samlats genom transport med vatten, utan är en sedentär (stillastående) bildning, och inte ett sediment, likt många andra vegetabiliska jordarter, som gyttja och vissa dyarter. I torv finns mycket, mer eller mindre bevarade, igenkännliga växtrester, som frön, pollen, blad och liknande från avlagringsplatsens och i viss mån även från omgivningens växtlighet. Därför har torvlagringarna utgjort grundstommen till kunskapen om vegetationens utvecklingshistoria. Se vidare artikeln pollenanalys.

Förekomst

Förekomsten av torv i världen.

Förekomsten av torv i Sverige.

Den totala förekomsten av torvmark på jorden uppskattas till 5 miljoner km², motsvarande ungefär 3,5 % av jordytan.^{[källa behövs]} Torv förekommer främst i Europa, Nordamerika och norra Asien, i synnerhet i Ryssland, Irland, Skottland, norra Tyskland, Skandinavien och Estland. I norra Asien och på nordamerikanska kontinenten finns större delen av dessa torvresurser samlade med likartade torvtyper som i Sverige. Vasiuganmyren i västra Sibirien är med 54 000 km² ett av världens största sammanhängande områden med torv. I Europa är torvmarksarealen ungefär 5,5 % av landarealen, vilket motsvarar cirka 560.000 km².^{[källa behövs]}

I subtropiska och tropiska områden finns torvmarker som uppkommit vid långvariga översvämningar av flacka kustområden eller dämts upp då nya stränder bildats. Dessa torvtyper är mindre lämpliga som bränsle och odlingsjord.

Sverige var 1995 nummer sex av jordens länder, när det gäller de 15 % av sin areal som upptas av torvmark med mer än 50 cm tjockt lager. Det motsvarar en yta om 63.000 km².

Torvbildning

Torvmark.

Torv bildas när växtmaterial på grund av surhet och brist på syre hindras från att brytas ned helt och hållet. Det består huvudsakligen av våtmarksvegetation, och då främst myrväxter som mossor, halvgräs och buskar. Allteftersom den ansamlas tar torven upp mer vatten. Denna process tar lång tid varför våtmarker också breder ut sig långsamt. Först uppstår näringsrika kärr med kärrtorv. Under vissa förhållanden avskiljs ytvattnet genom avlagringar från det stillastående grundvattnet. Kärrvattnet har ett lågt pH-värde (3,4–3,7), är näringsfattigt och endast lite syre frigörs så att aerob och anaerob nedbrytning av växtmaterialet hämmas. Fattigkärrets flora är anpassad för dessa förhållanden, och dess avlagringar bildar fattigkärret.

Vid torvbildningen genomgår växtdelarna vissa kemiska processer – vanligen gemensamt betecknade som humifiering – vilket innebär att växtsubstansen avger en del av sitt syre och väte, så att kolhalten ökar. Om dessa processer fortgår under längre geologiska tidsrymder, övergår torven i ännu mer kolhaltiga bildningar, som brunkol och stenkol.

Man har i vissa kollager identifierat flera av de jordarter som bygger upp de nutida torvmossarna. Men i dessa, som bildats under den geologiskt mycket korta tidsrymden efter den senaste istiden, spelar dessa långsamt verkande processer en underordnad roll. Uppkomsten av sumpgas i vissa torvlager visar dock att förvandlingen alltjämt fortgår. Torv bildas med en hastighet av cirka en millimeter per år.

Råtorven innehåller ungefär 90 % vatten, medan den i torkat tillstånd innehåller cirka 60 % kol.

Orsaker till olika egenskaper hos torv

Tillgången till syre vid förtorvningen, som påverkas bland annat av fuktighet, är en av de faktorer som inverkar på torvens egenskaper. Här en torvmosse i Glastonbury Heath, England.

Torvens humifieringsgrad, även kallad huminositet, beror i hög grad på hur långt växtdelarna brutits ned under själva avlagringen, det vill säga innan växtdelarna sammanpackats till verklig torv. Om lufttillträdet är rikligt vid förtorvningen så uppkommer höghumifierade torvtyper. Om lufttillträdet har varit liten, till exempel genom att de torvbildande växtdelarna varit vattenbetäckta, förekommer ofta mer växtdelar som inte mindre nedbrutna. Hög huminositet kan dock även uppkomma i fuktigt bildade torvtyper, genom att dysubstans utfälls under torvbildningen.

Avlagringsplatsens beskaffenhet bestämmer också torvens övriga egenskaper. Här spelar dess botaniska sammansättning, dess halt av olika mineralämnen, kväve och så vidare, in. De naturliga torvtyperna kan indelas efter vilken växtlighet de bildats av. Utifrån om marken varit en kärr- eller högmossvegetation, ett komplex av sjöväxter eller ett skogsbestånd, så kan man urskilja kärrtorv, mosstorv, sjötorv eller skogstorv.

Den egenskap hos avlagringsplatsen som främst präglar respektive torvtyp, utöver markfuktigheten, är tillgången på mineraliska näringsämnen. Om den är hög uppstår mer eller mindre askrika, ofta kalkrika och dessutom ganska ofta kväverika torvtyper, till exempel vissa kärrtorvstyper. Om näringstillgången är låg, bildas exempelvis vitmosstorv, som framförallt bildas i högmossar. Vid låg huminositet ger vitmossornas bevarade anatomiska struktur, torven en betydande vattenuppsugningsförmåga. Om vitmossresterna är mer nedbrutna och huminositeten alltså högre, blir vattenuppsugningsförmågan mindre. Då blir torven tätare och dess värmevärde ökar. Vitmosstorv innehåller ofta knippen av oförmultnade tuvullsfibrer.

Användning

Bränsle

Det finns olika torvarter beroende på vilket växtslag som dominerade på platsen när torven bildades. Den ofullständiga nedbrytningen gör att en stor del av energiinnehållet i det biologiska materialet finns kvar, varför torv kan användas som bränsle. Värmevärdet är 20–22 MJ/kg, vilket är jämförbart med brunkol. Flera egenskaper minskar dock värdet av torv som förbränningsmaterial. Färsk torv har mycket hög vattenhalt och måste därför torkas före förbränningen. Dessutom ger torv väldigt mycket aska, som har låg smältpunkt och innehåller kemiska beståndsdelar som vid förbränning är korrosiva och skadliga för miljön. Förbränningen sker långsamt och askan innehåller mycket som förblir oförbränt och som glöder länge efteråt. Det kan till och med brinna under marken och ta eld igen efter vintern, förutsatt att det finns syretillförsel. Öppen torveld är illaluktande på grund av de sura beståndsdelarna. Som bränsle används torv i större utsträckning bara i vissa regioner, främst Skandinavien, de brittiska öarna och Baltikum, där tillgången är särskilt riklig.

Alholmens biokraftverk i Jakobstad.

Land	Energiförbrukning av torv [toe/år]	Andel torv vid bränsleförbrukning
Finland	ca. 2000	7 %
Irland	ca. 800	5 %
Sverige	ca. 350	0,7 %
Estland	ca. 100	1,7 %
Litauen	ca. 65	ca. 0,3 %
Lettland	ca. 20	ca. 0,5 % (starkt avtagande)

1 ktoe = 10³ toe = 11,6 GWh = cirka 3500–4000 t torv.

Anmärkning: Användningen av torv i ovannämnda länder skiljer sig mycket från varandra. I Finland, Irland och Sverige bränns merparten i större kraft- och värmeverk, medan det i de baltiska staterna bränns i små anläggningar.

Fram till 1996 kategoriserade torv av FN:s klimatpanel (IPCC) som ett fossilt bränsle, men detta ändrades 2006. Idag behandlas det istället som en egen kategori mellan fossilt bränsle och förnyelsebar biomassa. Utsläpp av koldioxid från torvförbränning rapporteras dock till FN som fossila och när torv eldas i stora kraftvärmeverk för energiproduktion inom EU måste de inneha utsläppsrätter. Koldioxid från torvförbränning är en växthusgas som driver på klimatförändringarna.

Odling

Torv används också som planteringsjord och jordförbättringsmedel. Det sänker pH-värdet, vilket är bra för kalkskyende växter, och det binder vatten utan att dränka rötterna.

Fibertorv och torvströ

Torv används också som strö för djur, oftast kor och hästar, där den fuktuppsugande förmågan för djurens urin efterfrågas. Torv är i detta hänseende mycket bättre än halm.^{[källa behövs]} Som strö används kvaliteten riven torv. Låghumifierad vitmosstorv ger det bästa torvströet och endast i undantagsfall tillverkas torvströ och torvmull av andra torvtyper. Både fibertorv och torvströ används dessutom inom akvaristiken, bland annat som filtermaterial.

Balneoterapi

Torv har använts inom spa och balneoterapi sedan 1800-talet, där bad används för att behandla åkommor. Det är en del av folkmedicinen i flera europeiska kulturer.

Vetenskapliga studier om effektiviteten av balneoterapi påvisar inte någon effekt i behandlingen av reumatoid artrit. Evidensläget för om dessa bad skulle vara bättre än ett annat är otillräckligt, eller för att bad skulle vara mer effektivt än motion, avslappningsterapi, eller lerinpackningar.

De flesta studier om balneoterapi har metodologiska brister, vilket gör resultaten opålitliga. En systematisk översikt från 2009 av all publicerad klinisk evidens visade att existerande forskning är otillräcklig för att några slutsatser ska kunna dras kring balneoterapi effekter.

Jordförbättring är ett användningsområde för torv.

Torvbaserad lera i hälsosyfte.

Torv kan användas som strö för hästar och kor.

Byggande

I äldre hus har traditionellt klumptorv från mossens övre del med låg humifieringsgrad, eller helst oförmultnad tuvull, använts för fyllning i väggar, bjälklag och som isolering av ackumulatorer. Olika mycket torv har använts i husbygge, ibland i så stor mängd att de benämns torvhus, ibland bara för torvtak. Torv har lågt pH, och för att neutralisera detta har ofta tillsatts cirka 5 % kalciumhydroxid, så kallad släckt kalk, vilket ansetts ha avskräckande effekt på råttor, möss och vägglöss. I bjälklag har torv större ångtransportförmåga för ventilation än modernare material som mineralull och liknande, samt bättre dämpning av ljud. Torv vinner även i jämförelse med kutterspån. Nackdel för torv är att den till skillnad mot mineralull och likande är brännbar och att den med tiden packar sig. I väggar bör man därför om möjligt efter några år uppifrån fylla på med mer torv.

Ibland har värmeisolation och fukttransport förbättrats i betonggrunder genom att under gjutningen sticka ner skivor av sammanpressad torv i betongen innan den har stelnat. Dimensioneringen av sådana väggar måste göras med hänsyn till att torvskivans bärande förmåga är så gott som försumbar jämfört med betongens.

I så kallad torpargrund har torv använts till mullbänkar i syfte att hålla torrt under stugan.

Vid byggande av vägar, järnvägar och hus är torvmarker besvärliga eftersom den sjunker ihop mycket även under liten belastning. Torvmark är många gånger också skyddsvärd (naturvärdesklassad), och kan lokalt dräneras av närbelägna tunnlar och skärningar med sänkt vattennivå som följd, vilket kan skada torvmarkens miljö.

I kristider har försök gjorts att använda torv som spånadsämne, men de har inte varit särskilt framgångsrika.

Torvbrytning

Internationellt

Torvtäkt utformas efter ändamål och grad av mekanisering, men går i mycket till på liknande vis i Finland, Irland och Ryssland som i Sverige. I Europa har man brutit torv i tusentals år. I Danmark har man funnit fynd av torvspadar från järnåldern, och det är sannolikt att man även i Sverige täktat torv lika länge.

• 
  Industriellt bruten torvproduktion i myren Bog of Allen i irländska Midlands. Bränsletorven i förgrunden är mekaniskt framställd för inhemskt bruk.
• 
  Torvtäkt i Frankrike.
• 
  Torvbrytning i Tyskland.

I Sverige

Torvmosse i Nykvarn kommun, 1900-tal.

Torvbrytning vid Vakö Torvpulverfabrik på Vakö myr, 1919.

Ursprungligen var hösten skördetid för torv på torvmossarna i Sverige. Vid så kallad sticktorvtäkt skar man med en mycket skarp spade ut block om cirka 20×30×10 cm. Detta gjordes ned till cirka 40 cm under den nivå där torven började bli mättad med vatten. Genom att skära ner till vattennivån fick man automatiskt ett dike för att avleda vattnet och torka dikeskanten inför nästa års skörd av torv.

De skurna blocken fick sedan ligga och torka över vintern. På försommaren ställde man upp dem på högkant för att sedan de torkat bärga dem i lador på mossen eller på gården. Torven maldes sedan till torvströ, och användes för att samla upp urin och gödsel i ladugårdarna. Sent på vintern användes den äldre brunna gödseln som näring på åkrarna.

Numera bryter man i Sverige torv på många torvmossar med hjälp av traktorer. Man börjar bryta torven i maj eller juni, när det är bra torkväder. Sedan fortsätter man hela sommaren tills det börjar bli dagg, och torven därför inte torkar. Vanligtvis är det säsongsarbetare som är maskinförare, till exempel sommarjobbande ungdomar. Ofta tillämpas tolvtimmarsskift, dygnet runt. Enligt lag (1985:620) krävs numera koncession, tillstånd av länsstyrelsen för energitorvtäkt.

Det finns flera olika metoder för att bryta torv. Produktionen av frästorv och stycketorv är vanligast. Frästorv produceras genom att en fräs lösgör ett tunt skikt av torvytan. Den lösa torven vänds sedan med en harvliknande vändare, så att den torkar snabbare. Därefter samlas den upp direkt på plats för transport till en torvfabrik, eller så förs den med hjälp av ett mobilt transportband till en lång stack utmed ett eller flera järnvägsspår på mossen eller en väg. I stacken kan torven lagras under året, och allt efter behov transporteras till fabriken. Stycketorv produceras genom att man tar upp torven från cirka en meters djup med en maskin. Den ältas i maskinen, och pressas ut genom munstycken i långa korvar. Dessa läggs på marken för torkning, och vänds efter några dagar. När den är tillräckligt torr tas den in. Stycketorven lagras sedan i stack. Därifrån kan den köras med lastbil till förbränning för energiutvinning.

Torv som klimatarkiv

Vitmosstorv kan användas som ett arkiv för att rekonstruera klimatförändringar, och framförallt hur förändringar i nederbörd och temperatur har avspeglats i torvens sammansättning. En metod som tidigare använts är variationer i torvens humifieringsgrad, där en låg nedbrytning anses avspegla ett fuktigare klimat, och en hög nedbrytningsgrad ett torrare klimat. Markerade övergångar från höghumifierad till låghumifierad torv, så kallade rekurrensytor, beskrevs från mossar i Mellansverige av bland andra Erik Granlund på 1920-talet. Idag finns ett flertal andra metoder för att studera hur torven påverkats av klimatförändringar, exempelvis analyser av så kallade testata amöbor som visar hur fuktighetsgraden varierat. I Nordvästeuropa har övergångar till fuktigare (och eventuellt kallare) klimat, så kallade "wet shifts", observerats i ett flertal mossar, bland annat för ca 3600 och 2700 år sedan.

Miljöaspekter

Olika mänskliga aktiviteters andel i förstörelsen av torvmarker.

Klassificering

Trots att nybildningen av torv sker betydligt snabbare än kol, olja och naturgas så räknas det i många sammanhang också som ett fossilt bränsle och har stora mängder kol inlagrat. I ett tidsperspektiv på upp till några hundra år visar studier att växthusgasutsläppen från torv motsvarar de från fossila bränslen. Förbränning av torv ger alltså ett nettoutsläpp av koldioxid, till skillnad från riktiga biobränslen.

Klassificeringen av torv skiljer sig åt mellan det svenska elcertifikatssystemet, EU:s handelssystem för koldioxidutsläpp och det internationella klimatförhandlingarna inom FN. Enligt både Sverige och FN:s klimatpanel klassas torv som ett fossilt bränsle. Dock ingår torv i elcertifikatssystemet, där annars bara förnyelsebara energikällor får räknas in. Enligt Energimyndigheten faller torv in under klassen "övriga bränslen" tillsammans med fossilt avfall, men är precis som biobränslen befriad från energi- och koldioxidskatt. Dock är användningen av torv belagd med svavelskatt. Inom handelssystemet för utsläppsrätter klassas torv som fossilt bränsle och innebär alltså en extra kostnad för användare.

Utsläpp av växthusgaser

När våtmarker dikas ut, sänks vattennivåerna och våtmarkerna torrläggs. Detta leder till en syresättning av tidigare syrefattiga torvmarker, vilket i sin tur innebär att en aerob nedbrytning av detta organiska material inleds. När de kväverika torvmarkerna blir tillgängliga för aeroba nedbrytare börjar nedbrytningen av materialet vilket frigör växthusgaser, som koldioxid och kvävedioxid till atmosfären. Orörda våtmarker genererar emissioner av metan då gasen bildas under anaerob nedbrytning. Utsläppen av växthusgaser är större från en dika torvmark jämfört med utsläppen från den orörda våtmarken, trots dessa metanutsläpp. De årliga totala emissionerna av koldioxid från exploaterade torvmarker uppgår till mer än 2 miljarder ton, vilket motsvarar nästan 6% av världens koldioxidutsläpp. Av mänskliga aktiviteter står jord- och skogsbruk för den största användningen av torvmark.

Påverkan på sjöar och vattendrag

Vid brytning av torv grävs diken i torvmossen för att torrlägga torven och göra brytningen möjlig. Detta leder till grundvattensänkning och att ytvattnet rinner snabbare, vilket medför att halten humusämnen ökar i närliggande vattendrag. Det organiska materialet som frigörs i vattendragen bryts ned av mikroorganismer. Denna nedbrytning konsumerar syre vilket kan leda till kritiska syrehalter i närliggande vattendrag om halterna av humusämnen blir för höga. Syrebristen hotar de syreberoende organismer som lever i de förorenade vattendragen. Syrebristen kan också resultera i frigöring av näringsämnen som är bundna i bottensediment, vilket i kombination av höga halter av humusämnen leder till övergödning.

Se även

• Humus
• Jordart

Referenser

Tryckta källor

• "Torv i Sverige", Planeringsrapport NE 1977:1, Nämnden för energiproduktionsforskning, Liber Tryck (1977). ISBN 91-38-03578-2

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från Nordisk familjebok, 1904–1926.