Violeta Parra
| Violeta Parra | |
 Violeta Parra. | |
| Födelsenamn | Violeta del Carmen Parra Sandoval |
|---|---|
| Född | 4 oktober 1917 San Carlos, Chile |
| Död | 5 februari 1967 (49 år) Santiago, Chile |
| Genrer | Folkmusik, Nueva canción |
| Instrument | Sång, gitarr |
Utmärkelser
Gabriela Mistrals lärarmeritorden (1997) Latin Grammy Hall of Fame (2013) Latin Songwriters Hall of Fame (2014) | |
Violeta del Carmen Parra Sandoval, född 4 oktober 1917 i San Carlos i Chile, död 5 februari 1967 i Santiago, var en chilensk sångare, låtskrivare, folklorist och bildkonstnär. Hon var en central gestalt i förnyelsen av den chilenska folkmusiken och fick stor betydelse för den musikaliska rörelse som blev känd som Nueva Canción Chilena.[1]
Parra ägnade sig även åt bland annat måleri, skulptur och textilkonst. År 1964 ställde hon ut textilier, målningar och skulpturer på Musée des Arts Décoratifs i Paris.[2]
Biografi
[redigera | redigera wikitext]Violeta Parra föddes som dotter till Clarisa Sandoval och Nicanor Parra och växte upp tillsammans med sina syskon på flera orter i södra Chile. Bland hennes syskon fanns poeten Nicanor Parra samt musikerna Hilda och Roberto Parra. Familjen hade periodvis svåra ekonomiska förhållanden. År 1933 flyttade Violeta Parra till Santiago, där hennes bror Nicanor redan bodde.[3]
Hon började tidigt sjunga och spela gitarr. Under 1930-talet uppträdde hon tillsammans med bland andra sin syster Hilda, och som 17-åring sjöng hon på restauranger. Senare bildade systrarna en duo som framförde chilensk folkmusik. År 1949 spelade Violeta och Hilda Parra in sin första singel för RCA Victor och framträdde samma år i radioprogrammet Fiesta Linda.[4]
Under 1950-talet började Parra samla in och dokumentera traditionell chilensk musik. Hennes insamlingar och egna kompositioner kom att bli en viktig utgångspunkt för den senare utvecklingen av chilensk populär- och folkmusik.[1] År 1953 spelade hon in "Qué pena siente el alma" och den egna kompositionen "Casamiento de negros".[4]
År 1955 fick Parra det chilenska Caupolicán-priset och reste samma år till Europa. Hon besökte bland annat Polen, Sovjetunionen och Frankrike och bodde därefter under en period i Paris, där hon gjorde skivinspelningar. Efter att ha återvänt till Chile reste hon åter till Europa 1961 och bosatte sig på nytt i Paris.[1]
Bland Parras barn fanns Isabel Parra och Ángel Parra, som båda blev framträdande musiker. De kom att höra till de viktigaste företrädarna för Nueva Canción Chilena under slutet av 1960-talet och början av 1970-talet.[5]
Konstnärskap
[redigera | redigera wikitext]Vid sidan av musiken arbetade Parra med flera former av bildkonst. Hon skapade bland annat målningar, skulpturer och arpilleras, textila bilder utförda med bland annat broderi och applikation. Hennes intresse för textilt arbete hade rötter i barndomen, då hon hjälpte sin mor som arbetade som sömmerska. Under en längre sjukdomsperiod 1959 började Parra utveckla sitt arbete med arpilleras.[6]
Mellan den 8 april och 11 maj 1964 ställde hon ut textilier, målningar och skulpturer på Musée des Arts Décoratifs i Paris.[2]
Sista år
[redigera | redigera wikitext]År 1965 återvände Parra till Chile. Samma år grundade hennes barn Ángel och Isabel musikscenen Peña de los Parra i Santiago. Lokalen blev en viktig mötesplats för chilenska folkmusiker och kom att bli nära förknippad med Nueva Canción Chilena.[7]
Parra etablerade samtidigt ett eget kulturcentrum i ett stort tält i La Reina i Santiago, Carpa de La Reina. Tanken var att skapa ett centrum för folklig kultur och musik, men verksamheten blev inte den framgång hon hade hoppats på.[7]
År 1966 spelade hon in sitt sista studioalbum, Las últimas composiciones, som innehåller bland annat "Gracias a la vida" och "Volver a los 17".[1]
Den 5 februari 1967 avled Parra genom självmord i sitt kulturcentrum i La Reina, 49 år gammal.[1]
Betydelse
[redigera | redigera wikitext]Parras arbete med att samla in och dokumentera traditionell chilensk musik bidrog till att bevara och sprida äldre chilenska musiktraditioner. Hennes egna kompositioner och hennes arbete med folkmusiken blev också betydelsefulla för utvecklingen av Nueva Canción Chilena.[1]
Eftermäle
[redigera | redigera wikitext]Parras musik fortsatte att framföras efter hennes död och hon har haft inflytande på senare generationer av chilenska musiker.[1] Hennes liv skildrades i den chilenska filmen Violeta se fue a los cielos från 2011, regisserad av Andrés Wood.[1]
Nedslagskratern Parra på Venus är uppkallad efter henne.[8]
I Sverige
[redigera | redigera wikitext]Parras musik introducerades för en bredare svensk publik av vissångaren Jan Hammarlund. Efter militärkuppen i Chile 1973 översatte han flera av hennes sånger till svenska och gav 1974 ut albumet Tusentals stjärnor över Chile. Intäkterna från skivan gick till solidaritetsarbetet för Chile.[9]
År 1975 gav Hammarlund ut Sånger av Violeta Parra med svenska översättningar av hennes sånger.[10] "Gracias a la vida" har på svenska blivit känd som "Jag vill tacka livet". Sången har bland annat spelats in av Arja Saijonmaa, som fick sitt genombrott i Sverige med den svenska versionen.[11]
Referenser
[redigera | redigera wikitext]- 1 2 3 4 5 6 7 8 ”Violeta Parra (1917–1967)” (på spanska). Memoria Chilena, Biblioteca Nacional de Chile. https://www.memoriachilena.gob.cl/602/w3-article-7683.html. Läst 3 september 2026.
- 1 2 ”Parra, Violeta : tapisseries, peintures, sculptures” (på franska). Musée des Arts Décoratifs. https://collections.madparis.fr/document/d1-374/628e41a65aa02b1930d18c0c. Läst 3 september 2026.
- ↑ ”Infancia” (på spanska). Violeta Parra (1917–1967). Memoria Chilena, Biblioteca Nacional de Chile. https://www.memoriachilena.gob.cl/602/w3-article-98202.html. Läst 3 september 2026.
- 1 2 ”Industria musical” (på spanska). Violeta Parra (1917–1967). Memoria Chilena, Biblioteca Nacional de Chile. https://www.memoriachilena.gob.cl/602/w3-article-98201.html. Läst 3 september 2026.
- ↑ ”Su familia” (på spanska). Violeta Parra (1917–1967). Memoria Chilena, Biblioteca Nacional de Chile. https://www.memoriachilena.gob.cl/602/w3-article-98204.html. Läst 3 september 2026.
- ↑ ”Artista plástica” (på spanska). Violeta Parra (1917–1967). Memoria Chilena, Biblioteca Nacional de Chile. https://www.memoriachilena.gob.cl/602/w3-article-98198.html. Läst 3 september 2026.
- 1 2 ”Espacios” (på spanska). Violeta Parra (1917–1967). Memoria Chilena, Biblioteca Nacional de Chile. https://www.memoriachilena.gob.cl/602/w3-article-98200.html. Läst 3 september 2026.
- ↑ ”Parra on Venus” (på engelska). International Astronomical Union. 1 oktober 2006. https://planetarynames.wr.usgs.gov/Feature/4593. Läst 29 juni 2024.
- ↑ ”Biografi”. Jan Hammarlund. https://janhammarlund.se/biografi/. Läst 3 september 2026.
- ↑ ”Jan Hammarlund”. Lindelöws bokförlag. https://lindelows.se/person/5432/hammarlund_jan. Läst 3 september 2026.
- ↑ ”Arja Saijonmaa berättar om sitt liv”. Sveriges Radio. 26 oktober 2024. https://www.sverigesradio.se/artikel/arja-sajijonmaa-berattar-om-sitt-liv. Läst 3 september 2026.
Externa länkar
[redigera | redigera wikitext]
Wikimedia Commons har media som rör Violeta Parra.
