Hoppa till innehållet

Wieland Wagner

Från Wikipedia
Wieland Wagner
Född5 januari 1917[1][2][3]
Bayreuth[4]
Död17 oktober 1966[1][2][3] (49 år)
München[5]
BegravdBayreuths stadskyrkogård
Medborgare iTyskland
SysselsättningTeaterregissör, scenograf[6], regissör[6][7], koreograf, skådespelare, kompositör, författare, teaterdekoratör[8]
Politiskt parti
Nationalsocialistiska tyska arbetarepartiet (–)[4]
MakaGertrud Wagner
BarnIris Wagner (f. 1942)
Nike Wagner (f. 1945)
FöräldrarSiegfried Wagner
Winifred Wagner
SläktingarFriedelind Wagner (syskon)
Wolfgang Wagner (syskon)
Verena Wagner Lafferentz (syskon)
Utmärkelser
Bayerska förtjänstorden
Pour le Mérite för vetenskap och konst
Redigera Wikidata

Wieland Wagner, född 5 januari 1917 i Bayreuth, död 17 oktober 1966 i München, var tillsammans med sin bror Wolfgang ledare för Bayreuthfestspelen mellan 1951 och 1966. Han var son till Winifred och Siegfried Wagner och barnbarn till Richard Wagner, samt barnbarnsbarn till Franz Liszt. Wieland var utbildad målare och musiker. Hans stora bidrag till operakonsten var numera legendariska uppsättningar på 50- och 60-talet där han eftersträvat modernisering av uppförandepraxis för framför allt Wagneroperor, som vid den tiden hanterades mycket konservativt och kitschigt. Wielands scenbild var avskalad/symbolisk med stiliserad dekor. Förutom Bayreuth arbetade han vid andra teatrar, bland annat Stuttgart och Berlin.

Biografi

[redigera | redigera wikitext]

Wieland Wagner var det förstfödda barnet till kompositören Siegfried Wagner (son till Richard Wagner) och hans hustru Winifred (född Williams). Han utbildade sig till målare och fotograf och ansvarade tidigt för scenografin vid Festspelen i Bayreuth (1937 Parsifal, 1943 Mästersångarna i Nürnberg). Den 12 september 1941 gifte han sig med Gertrud Reissinger, en före detta klasskamrat och brorsdotter till Hans Reissinger, som han hade varit vän med sedan skoltiden.[9] De fick fyra barn: Iris (1942–2014), Wolf Siegfried (född 1943), Nike (född 1945) och Dapne (född 1946).[10] Sonen Wolf gifte sig senare med Marie Eleanore von Lehndorff-Steinort,[11] syster till fotomodellen Veruschka, vars far Heinrich Graf von Lehndorff-Steinort var inblandad i komplotten att mörda Adolf Hitler den 20 juli 1944.

Karriär i den nazistiska staten

[redigera | redigera wikitext]

Winifred Wagners nära vänskap med Hitler gjorde att Wieland som tonåring och ung man kände diktatorn som "Onkel Wolf".[12] Han gick med i Hitlerjugend så tidigt som 1933.[13] År 1937 skapade han scenografier för Parsifal. Joseph Goebbels noterade i sin dagbok den 24 juli: "Starkt dilettantlik."[13] År 1938 gick Wieland Wagner med i NSDAP (medlemsnummer 6 078 301) på Hitlers personliga begäran.[13][14]

Hitler befriade honom personligen från all militärtjänst under andra världskriget. Wieland Wagner utnyttjade sin tillgång till "Führern" i maktkampen i Bayreuth (mot sin mor, mot den konstnärlige ledaren Heinz Tietjen och scenografen Emil Preetorius). Han var aktiv som nazisternas Gaukulturrat i Bayreuth.[15] Under de så kallade "Krigsfestspelen" 1943/44 skapade han scendekorationen för Mästersångarna i Nürnberg, den enda Wagneropera som spelades i Bayreuth vid den tiden (citat ur programbladet: "Förutom festivalkören kommer Hitlerjugend, BDM och män från SS Standarte Wiking att uppträda på Festivalområdet.")[16] Dessförinnan hade han satt upp Nibelungens ring för första gången 1943 på Landestheater Altenburg. Från september 1944 till april 1945 gjorde Wieland Wagner lättare militärtjänst vid "Institutet för fysisk forskning" i Bayreuth-lägret, där många fångar från koncentrationslägret Flossenbürg tvingades arbeta för att tillverka styrsystem till raketer. Institutet hade grundats av hans svåger Bodo Lafferentz.[17] Han var där ställföreträdande civil chef för underlägret i Bayreuth. Arbetet gjorde det möjligt för honom att undvika att bli inkallad till Wehrmacht för det slutliga försvaret av Tyskland. På institutet byggde han modeller av scenografier och utvecklade nya scenbelysningssystem med hjälp av fången Hans Imhof, en elektrotekniker. Den 8 april begav han sig till Nußdorf vid Bodensjön.

Karriär i efterkrigstidens Tyskland

[redigera | redigera wikitext]

Wieland Wagner stannade kvar i den franska ockupationszonen efter krigsslutet. Förmodligen gjorde han detta för att undvika en strängare avnazifieringsprocedur. Det var inte förrän den 13 november 1948 som han återvände och ställdes inför avnazifieringsprocessen. Därigenom dolde han både sin verksamhet i koncentrationslägret och sina nära band till Adolf Hitler, som han hade besökt i december 1944 i rikskansliet i Berlin. Vid avnazifieringsförhöret i Bayreuth den 10 december 1948 klassificerades han som en "Mitläufer" (anhängare), den fjärde och lägsta kategorin av dem som inte frikändes, och dömdes till böter på 100 DM plus rättegångskostnaderna.[18] Hans mor sade: "Wieland borde ha kommit inför Spruchkammer med mig som den skyldige... Att Wieland klarade sig så smidigt... är i grund och botten obegripligt."[15] Heinz Tietjen fällde också nedsättande kommentarer: "Arvtagaren tar över arbetet och den bayerska regeringen faller för den värsta av alla Hitlers hantlangare."[15]

Från och med då var det inte längre tal om Wielands inblandning i det nazistiska systemet. Efter kriget vände han sig helt bort från sitt "bruna" förflutna och utvecklades till en innovativ regissör och scenograf som inte drog sig för att bryta med traditionen och ibland också provocerade medvetet.[19] Sedan starten 1951 var han konstnärlig ledare för Festspelen i Bayreuth, medan hans bror Wolfgang var kommersiell chef. Som den mest kände regissören av Nya Bayreuth avstod Wieland från detaljerad naturalism i sina produktioner. Genom abstraktioner och suggestiv ljusdesign stannade musiken kvar i förgrunden. Handlingen på scenen var expressivt förtätad och underströks endast av ytterst återhållsamma, stiliserade och meningsfulla gester och rörelser. Hans scenstil i Bayreuth blev en modell för operaproduktioner fram till 1970-talet. Wieland Wagner är krediterad som en initiativtagare till Regiteater genom att introducera en ny modern stil till Wagners opera som regissör och designer, genom att ersätta en symbolisk med en naturalistisk iscensättning och fokusera på dramats psykologi.

Wielands långvariga uppsättning av Parsifal från 1951 innehöll många inslag som han senare skulle identifieras med. Efterkrigstidens stramhet och hans eget intresse – influerat av Adolphe Appia – för ljuseffekter ledde till användningen av runda, minimalistiska kulisser upplysta ovanifrån.[20] I Wielands första Siegfried efter kriget representerade jätten Fafner av en nio meter hög staty av en drake som spyr eld. I sin senare uppsättning av operan använde han istället ett par jätteögon, som i tur och ordning plockats ut från den bakåtprojicerade skogen, för att antyda rörelserna hos en enorm varelse som sträcker sig halvvägs nedför Bayreuths kulle. Wielands Mästersångarna utan Nürnberg från 1956 var den symboliska kulmen på hans kampanj för att röra sig bort från naturalismen i Wagners produktion med den medeltida staden representerad av en kullerstensbelagd gata och, ovanför scenen, en boll som antydde ett blommande träd.[21] Wielands minimalism sträckte sig bortom scenmöblerna och rekvisitan. Sångaren som sjöng Gunther i Ragnarök förväntades sjunga framåtlutad i akt 1 tills han kände att hans auktoritet utmanades av Hagen och satte sig upprätt. Det är svårt att tänka sig en större kontrast till traditionellt operaskådespeleri.

Wieland Wagner lyckades vinna över sin tids bästa sångare och dirigenter för sitt arbete. En av hans viktigaste upptäckter var sopranen Anja Silja, som han också hade en kärleksrelation till. Förutom sin farfars verk har han satt upp operor av Christoph Willibald Gluck (Orfeus och Eurydike), Ludwig van Beethoven (Fidelio), Giuseppe Verdi (Aida, Otello), Georges Bizet (Carmen), Richard Strauss (Salome, Elektra), Alban Berg (Wozzeck, Lulu) och Carl Orff (Antigonae, Comoedia de Christi Resurrectione).

Wieland Wagners grav på kyrkogården i Bayreuth

Hans uppsättning av Fidelio i Stuttgart, vars premiär firades den 14 november 1954 på statsoperan, markerade början på hans arbete i delstatshuvudstaden Baden-Württemberg, som hade ett av de få operahus som inte förstördes under andra världskriget. Därefter följde ytterligare 16 regiverk av honom, som har fått namnet "Vinter Bayreuth".[22] Han har även gästat Hamburgs statsopera, Deutsche Oper Berlin, München, Köln, Frankfurtoperan, Wiener Staatsoper, Teatro di San Carlo i Neapel, Venedig, Turin, Teatro alla Scala i Milano, Rom, De Munt i Bryssel, Liceu i Barcelona, Lausanne, Genève, Paris, Amsterdam, Köpenhamn, London och Edinburgh.

Wielands hustru Gertrud samarbetade med honom för att utveckla hans tolkningar av operorna och utforma sceniska rörelser för solosångare och kör. Hon var utbildad i modern dans och har i Bayreuth-programmen krediterats koreografi för Parsifal, Tannhäuser och Mästersångarna i Nürnberg, men i själva verket assisterade hon honom i alla hans Bayreuth-produktioner och många som han satte upp på andra håll, ibland genom att repetera på egen hand. Detta avslöjades inte förrän efter Wielands död, och Wolfgang Wagner hävdade i sina memoarer att det inte är sant.[23] Men levnadstecknaren Renate Schostack återger många detaljer om detta samarbete,[24] liksom Wielands och Gertruds dotter Nike Wagner.[25]

Hans livs stora kärlek var den tyska sopranen Anja Silja. Endast tjugo år gammal tog hon över som Senta 1960 i Den flygande holländaren när Leonie Rysanek ställde in, och skapade sensation. Välsignad med en stark, smidig, ungdomlig och glänsande röst, och med en extraordinär talang för skådespeleri, förkroppsligade hon Wielands ideal. Hon sjöng Elsa i Lohengrin, Elisabet och Venus i Tannhäuser och Eva i Mästersångarna i Bayreuth.[26] I sina sista produktioner hade Wieland Wagner återigen vänt sig mer till den föreställande designmodellen. Rekonstruerade uppsättningar av Wieland Wagner visades senare på bland annat Metropolitan Opera i New York, San Francisco Opera, Operahuset i Sydney och i Osaka.

Wieland Wagner avled i oktober 1966 vid 49 års ålder av lungcancer och hans bror Wolfgang blev därefter ensam chef för Festspelen i Bayreuth fram till 2008. Hans grav finns på Bayreuths stadskyrkogård i familjen Wagners krypta, där även hans föräldrar, hans hustru, hans svägerska Gudrun Wagner och hans bror Wolfgangs urnor finns.

Referenser

[redigera | redigera wikitext]
  1. 1 2 SNAC, SNAC Ark-ID: w61g0pbq, läst: 9 oktober 2017.[källa från Wikidata]
  2. 1 2 Find a Grave, Find A Grave-ID: 50241067, läst: 9 oktober 2017.[källa från Wikidata]
  3. 1 2 Discogs, Discogs artist-ID: 1325918, läst: 9 oktober 2017.[källa från Wikidata]
  4. 1 2 Gregor Aisch & Christian Staas, Nazistpartiets medlemsdatabas, Die Zeit, 2 april 2026, s. 758, U.S. National Archives-ID: 12044361, läs online.[källa från Wikidata]
  5. ↑ Gemeinsame Normdatei, läst: 30 december 2014.[källa från Wikidata]
  6. 1 2 abART, abART person-ID: 160948, läst: 1 april 2021.[källa från Wikidata]
  7. ↑ läs online, theaterencyclopedie.nl .[källa från Wikidata]
  8. ↑ Gemeinsame Normdatei, Deutsche Nationalbibliotheks katalog-id-nummer: 1187707647749153-1, läst: 20 april 2026.[källa från Wikidata]
  9. ↑ Renate Schostack, Hinter Wahnfrieds Mauern - Gertrud Wagner - Ein Leben, 2. verä. Aufl. 1998, Hoffmann und Campe Verlag Hamburg, ISBN 3-455-08535-0
  10. ↑ The Wagner Family tree (in German)
  11. ↑ Wagner, Nike (2000). The Wagners: The Dramas of a Musical Dynasty. Weidenfeld & Nicolson. London. p. 290.
  12. ↑ ”Richard Wagner”. The New York Times. http://topics.nytimes.com/top/reference/timestopics/people/w/richard_wagner/index.html?s=oldest&.
  13. 1 2 3 Ernst Klee: Das Kulturlexikon zum Dritten Reich. Wer war was vor und nach 1945. S. Fischer, Frankfurt am Main 2007, ISBN 978-3-10-039326-5, S. 638.
  14. ↑ Anton Joachimsthaler: Hitlers Liste. 2004, S. 169.
  15. 1 2 3 Cosimas Kinder. Triumph und Tragödie der Wagner-Dynastie. Siedler, München 2009, ISBN 978-3-88680-899-1, S. 276
  16. ↑ Zitat abgedruckt in Ernst Klees Kulturlexikon, S. 638.
  17. ↑ Ernst Klee: Das Kulturlexikon zum Dritten Reich. Wer war was vor und nach 1945. S. Fischer, Frankfurt am Main 2007, ISBN 978-3-10-039326-5, S. 638 und Jörg Skriebeleits und Albrecht Balds: Das Außenlager Bayreuth des KZ Flossenbürg. Rabenstein, Bayreuth 2003, ISBN 3-928683-30-6.
  18. ↑ Bald, A and J Skriebeleit, Das Aussenlager Bayreuth des KZ Flossenbürg : Wieland Wagner und Bodo Lafferentz im "Institut für physikalische Forschung."
  19. ↑ ”Music: Twilight of the Gods”, Time, 13 August 1951, arkiverad från ursprungsadressen den 5 juni 2023, https://web.archive.org/web/20230605163928/https://content.time.com/time/magazine/article/0,9171,889200,00.html, läst 2 augusti 2025
  20. ↑ ”Wagner Operas – Productions – Parsifal, 1951 Bayreuth”. www.wagneroperas.com. http://www.wagneroperas.com/index1951parsifal.html.
  21. ↑ ”Wagner Operas – Productions – Die Meistersinger, 1956, Bayreuth”. www.wagneroperas.com. http://www.wagneroperas.com/index1956meistersinger.html.
  22. ↑ Daniel Reupke (21 november 2021). ”Premiere von Beethovens „Fidelio“ in der Inszenierung von Wieland Wagner” (på deutsch). Digitales Stadtlexikon. https://www.stadtlexikon-stuttgart.de/article/1e5aa4a1-acef-4e4a-8119-e68340a69c9a/1/Premiere_von_Beethovens.html.
  23. ↑ [Wolfgang Wagner, Acts, London: Weidenfeld & Nicolson 1994, pp. 112–13]
  24. ↑ [in Hinter Wahnfrieds Mauern: Gertrud Wagner, ein Leben]
  25. ↑ [in The Wagners: The Dramas of a Musical Dynasty]
  26. ↑ Ashley, Tim (22 June 2001). ”Interview: soprano Anja Silja”. the Guardian. https://www.theguardian.com/education/2001/jun/22/arts.highereducation.

Vidare läsning

[redigera | redigera wikitext]
  • Wessling, Berndt W., Wieland Wagner: Der Enkel. Cologne: Tongen Musikverlag, 1997.
  • Carr, Jonathan: The Wagner Clan: The Saga of Germany's Most Illustrious and Infamous Family. Atlantic Monthly Press, 2007. ISBN 0-87113-975-8
  • Wagner, Nike: The Wagners: The Dramas of a Musical Dynasty. Princeton University Press, 1998.
  • Wieland Wagner: The Positive Sceptic, by Geoffrey Skelton, New York: St. Martin's Press, 1971.
  • Das Aussenlager Bayreuth des KZ Flossenbürg : Wieland Wagner und Bodo Lafferentz im "Institut für physikalische Forschung", by Albrecht Bald and Jörg Skriebeleit, Bayreuth: Rabenstein, 2003.
  • Stephan Mösch, Sven Friedrich (Hg.): „Es gibt nichts ‚Ewiges‘“. Wieland Wagner: Ästhetik, Zeitgeschichte, Wirkung. Königshausen & Neumann, Würzburg 2019, ISBN 978-3-8260-6236-0.
  • Brigitte Hamann: Winifred Wagner oder Hitlers Bayreuth. Piper, München, Zürich 2002, ISBN 3-492-04300-3.
  • Walter Panofsky: Wieland Wagner. Schünemann, Bremen 1964.
  • Walter Erich Schäfer: Wieland Wagner. Persönlichkeit und Leistung. Wunderlich/Leins, Tübingen 1970, Neuauflage 1979.
  • Viola Schmid: Studien zu Wieland Wagners Inszenierungskonzeption und zu seiner Regiepraxis. Dissertation. München 1973.
  • Anja Silja: Die Sehnsucht nach dem Unerreichbaren. Berlin 1999, ISBN 3-932529-29-4.
  • Geoffrey Skelton: Wieland Wagner. The positive sceptic. Gollancz, London 1971.
  • Berndt W. Wessling: Wieland Wagner, der Enkel. Tonger Musikverlag, Köln 1997, ISBN 3-920950-28-3.
  • Ernst Klee: Das Kulturlexikon zum Dritten Reich. Wer war was vor und nach 1945. S. Fischer, Frankfurt am Main 2007, ISBN 978-3-10-039326-5.
  • Jörg Skriebeleits und Albrecht Balds: Das Außenlager Bayreuth des KZ Flossenbürg. Rabenstein, Bayreuth 2003, ISBN 3-928683-30-6.
  • Ingrid Kapsamer: Wieland Wagner: Wegbereiter und Weltwirkung, Verlag Styria, Graz 2010, ISBN 978-3-222-13300-8
  • Renate Schostack, Hinter Wahnfrieds Mauern – Gertrud Wagner – Ein Leben, 2. verä. Aufl. 1998, Hoffmann und Campe Verlag Hamburg, ISBN 3-455-08535-0
  • Oliver Hilmes: Cosimas Kinder – Triumph und Tragödie der Wagner-Dynastie. Siedler Verlag, München 2009, ISBN 978-3-88680-899-1.
  • Christoph Kammertöns: Wieland Wagner, in: Elisabeth Schmierer (Hrsg.): Lexikon der Oper, Band 2, Laaber, Laaber 2002, ISBN 978-3-89007-524-2, S. 776–777.
  • Arne Langer, (Adolf) Wieland (Gottfried) Wagner, in: Ludwig Finscher (Hrsg.): Die Musik in Geschichte und Gegenwart, Personenteil, Band 17, Bärenteiter, Kassel u. a. 2007, Sp. 369–372. (Online Ausgabe für Abonennten)
  • Anno Mungen: Hier gilt's der Kunst. Wieland Wagner 1941–1945. Westend, Frankfurt 2021, ISBN 9783864893292.

Externa länkar

[redigera | redigera wikitext]
Hämtad från ”https://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Wieland_Wagner&oldid=58668531”