e (tal)
| e | |
| Irrationella tal ζ(3) – E – e – γ – δ – φ – √2 – √3 – √5 – π – ρ – ρ – δS – 12√2 | |
| Exponentialfunktionen ex (röd). Endast för a = e har tangenten (blå linje) till exponentialfunktionen ax i punkten (0, 1) riktningskoefficienten 1. | |
| Decimalutveckling | 2,71828 18284 59045 23536 02874 71352 ... |
|---|---|
Talet e, Nepers tal eller Eulers tal är den matematiska konstant som utgör basen för den naturliga logaritmen, ln. Dess värde är ungefär lika med 2,71828. "e" fick sin nuvarande beteckning av Leonhard Euler och kallas efter honom ibland Eulers tal.[1] Beteckningen Nepers tal syftar på John Napier.
e kan approximeras genom flera olika metoder, en av dem är taylorserien:
Talet är viktigt inom bland annat matematisk analys och förekommer lite varstans inom matematiken. Till exempel råder följande samband mellan nio av matematikens mest använda objekt:
Objekten som avses är operationerna addition, multiplikation, exponentiering och relationen likhet, samt talen e, π, i, 1 och 0. Sambandet kallas Eulers identitet.
Egenskaper
[redigera | redigera wikitext]Allmänt
[redigera | redigera wikitext]Talet e är ett irrationellt tal,[1] vilket innebär att det inte kan skrivas på formen a/b, där a och b är heltal. År 1873 bevisade Charles Hermite att talet e även är ett transcendent tal.[källa behövs] Det var därmed det första exemplet på ett "naturligt förekommande" transcendent tal.
Derivata
[redigera | redigera wikitext]Den kanske viktigaste egenskapen hos talet e är att exponentialfunktionen, som den ger upphov till, är en fixpunkt till deriveringsoperatorn. Med andra ord är exponentialfunktionen opåverkad vid derivering. Derivatan till den generella exponentialfunktionen y = ax, är definierad som gränsvärdet:
Som i tur kan skrivas om som:
- , ax kan faktoriseras ut så att gränsvärdet endast beror på basen a
- , med basen e går gränsvärdet mot 1.
Egenskapen leder till att e ofta förekommer vid derivering och integrering av exponentiella samband, vilket gör konstanten mycket användbar inom den matematiska analysen.
Således är exponentialfunktionen med basen e särskilt lämpad för analysen till skillnad från något annat tal, då denna bas förenklar beräkningar som involverar dess derivata.
Derivatan till loga(x) är gränsvärdet:
där substitutionen u = h/x gjordes i sista steget. Det sista gränsvärdet i denna beräkning är återigen ett obestämt gränsvärde som endast beror på basen a och om basen är e, är detta gränsvärde = 1. Det enklaste uttrycket för derivatan är således
Logaritmen i detta speciella fall kallas den naturliga logaritmen.
Inom statistik
[redigera | redigera wikitext]
Det enklaste fallet av normalfördelning kallas standardnormalfördelning och beskrivs av täthetsfunktionen:
Faktorn är nödvändig för att den totala arean under kurvan ϕ(x) skall ha värdet 1. Faktorn i exponenten ger fördelningen variansen 1 (och därför också standardavvikelsen 1). ϕ(x) är symmetrisk då x = 0, där den antar sin maximivärde .
Komplexa tal
[redigera | redigera wikitext]Den exponentiella funktionen ex kan skrivas som taylorserien:
Denna serie innehåller många viktiga egenskaper hos ex även när x är ett komplext tal och därför är den ofta använd för att utsträcka definitionen av ex till komplexa tal. Detta tillsammans med taylorserierna för de trigonometriska funktionerna sin och cos(x), möjliggör en härledning av Eulers formel:
vilket gäller för alla x. Specialfallet med x = π är Eulers identitet:
från vilken det följer att, i principalgrenen av logaritmen, är
Vidare, med användning av potenslagarna är
vilket är de Moivres formel.
Definition och värde
[redigera | redigera wikitext]
Talet e kan definieras på många sätt och det existerar ett stort antal metoder för att beräkna dess värde. Talet är till exempel bas för den naturliga logaritmen och är alltså en lösning till ekvationen:
- ,
som också kan skrivas på formen:
Eftersom naturliga logaritmen är strängt växande[2], är e det enda reella tal x som uppfyller sambanden.
e kan också definieras som gränsvärdet:
vilket beror på sambanden:
- Sätt , där då
De sju första elementen i talföljden:
- är
eller i decimalform, avrundat till tre decimaler:
Talföljden konvergerar går ganska långsamt mot talet e.
Med hjälp av taylorserien är det möjligt att skriva exponentialfunktionen för e som:
där n! är fakulteten för n (notera att 0! = 1). Serien kan även användas för att ge en definition av exponentialfunktionen i det komplexa området och kan användas som motivering till Eulers formel.
I fallet då x = 1 ger serien värdet på e (eftersom e1 = e) som:
Adderas de sju första termerna i serien får man:
vilket är en ganska god approximation till e (med tre korrekta decimaler) vars oändliga decimalutveckling börjar 2,718281828459045… och vars fortsättning inte har något känt mönster.
Representationer
[redigera | redigera wikitext]Oändliga serier
[redigera | redigera wikitext]Det finns ett stort antal oändliga serier för e:
- där är Belltalen. Några exempel är:
Oändliga produkter
[redigera | redigera wikitext]e kan också skrivas på flera sätt som en oändlig produkt:
Kedjebråk
[redigera | redigera wikitext]Några kedjebråk för e är
Följande kedjebråk konvergerar tre gånger snabbare:
Andra kedjebråk är
Gränsvärden
[redigera | redigera wikitext]Ett simpelt korollarium av Stirlings formel
är
- .
Andra gränsvärden är
där π(n) är primtalsfunktionen och n# betecknar primorial.
Historik
[redigera | redigera wikitext]Den första publikationen med kopplingar till e är John Napiers verk om logaritmer från år 1618. Verket inkluderar ett appendix som innehåller en tabell över värdet på ln(x) för ett antal x. Själva talet e nämns dock inte. Även andra 1600-tals-matematiker, till exempel Nicolaus Mercator – som införde begreppet naturlig logaritm i sitt verk Logarithmotechnia, använde sig av logaritmer med bas e utan att konstanten dök upp. Talet upptäcktes först 1683 i samband med att Jakob Bernoulli försökte beräkna sammansatt ränta i fall då beloppet uppdateras kontinuerligt istället för periodiskt. Problemet gav upphov till gränsvärdet
Bernoulli kom fram till att uttryckets värde måste ligga mellan 2 och 3, men hittade inte det exakta värdet (som är e). Den första kända användningen av konstanten var år 1690 i ett brev från Gottfried Wilhelm Leibniz till Christiaan Huygens, där Leibniz använde sig av beteckningen b. Leonhard Euler ligger bakom den nuvarande standardbeteckningen, som han använde första gången år 1731 i ett brev till Christian Goldbach. [3]
Typografisk aspekt
[redigera | redigera wikitext]Enligt den svenska standarden SS 03 61 07 (Grafisk teknik – Sättningsregler – Matematik och kemi) ska e som beteckning för den naturliga logaritmen inte skrivas i kursiv stil, då den är en matematisk konstant och inte en variabel. Detta följs dock inte i någon större utsträckning, då konstanter också ofta skrivs i kursiv stil.[källa behövs]
Referenser
[redigera | redigera wikitext]Noter
[redigera | redigera wikitext]- 1 2 Numberphile (19 december 2016). ”e”. https://www.youtube.com/watch?v=AuA2EAgAegE. Läst 19 januari 2017.
- ↑ Forsling, Göran och Neymark, Mats, Matematisk analys en variabel, (2011), Liber ISBN 978-91-47-10023-1
- ↑ O'Connor, J J; Robertson, E F. ”The number e”. MacTutor History of Mathematics. https://mathshistory.st-andrews.ac.uk/HistTopics/e/.
Externa länkar
[redigera | redigera wikitext]
Wikimedia Commons har media som rör E (tal).- Två miljoner decimaler av e
| |||||