Sega Master System
| Sega Master System | |
 | |
 Nordamerikansk/europeisk Master System | |
| Grundinformation | |
|---|---|
| Tillverkare | Sega |
| Typ | Stationär spelkonsol |
| Generation | Tredje generationen |
| Lansering |  20 oktober 1985 (som Sega Mark III)[1] september 1986[2] augusti 1987[3] hösten 1987[4] september 1989[5] |
| Livslängd | 1985–1996 (fortsatta Tectoy-varianter i Brasilien därefter)[6][7] |
| Hårdvara | |
| Kontroller | Handkontroller med styrkors och två knappar; stöd för ljuspistol och 3D-glasögon[8] |
| CPU | Zilog Z80A, 3,58 MHz[6] |
| Media | ROM-kassett Sega Card |
| Mjukvara | |
| Datorgrafik | Segas egen VDP, upp till 32 färger samtidigt från en palett på 64[6] |
| Audio | SN76489; japanska modeller även YM2413-FM-ljud[6] |
| Övrigt | |
| Kompatibilitet | SG-1000 (japanska modeller)[1][6] |
| Sålda enheter | uppskattningsvis 10–13 miljoner globalt, exklusive senare brasilianska Tectoy-varianter[9][10] |
| Föregångare | SG-1000 Mark III |
| Efterträdare | Mega Drive |
Sega Master System (förkortat SMS) är en 8-bitars spelkonsol utvecklad och tillverkad av Sega. Systemet lanserades först i Japan den 20 oktober 1985 som Sega Mark III, en vidareutveckling av SG-1000-serien, och gavs därefter ut i omarbetad form som Master System i Nordamerika 1986 och i Europa 1987.[1][2][3] Konsolen var Segas främsta konkurrent till Nintendo Entertainment System under den tredje konsolgenerationen.[8]
Master System använder både vanliga spelkassetter och det kreditkortsliknande formatet Sega Card. Tillbehören omfattade bland annat ljuspistolen Light Phaser och de aktiva 3D-glasögonen SegaScope 3-D för särskilt anpassade spel.[6][8] En billigare omdesign, Master System II, introducerades 1990 och saknade bland annat kortplats för Sega Card.[8]
Konsolen fick aldrig samma genomslag som NES i Japan och Nordamerika, men blev betydligt mer framgångsrik i delar av Europa, Oceanien, Sydkorea och framför allt Brasilien, där licenstillverkaren Tectoy fortsatte att sälja nya Master System-varianter långt efter att modellen upphört på andra marknader.[8][5][7]
Historia
[redigera | redigera wikitext]Bakgrund och Mark III
[redigera | redigera wikitext]Sega lanserade sin första spelkonsol, SG-1000, i Japan 1983. För att bättre kunna konkurrera med Nintendos Family Computer utvecklade företaget först SG-1000 II och därefter Mark III, som lanserades den 20 oktober 1985 till ett pris av 15 000 yen.[1] Mark III behöll kompatibilitet med tidigare SG-1000-programvara men hade förbättrad grafik och nya expansionsmöjligheter.[1]
Enligt Segas egen hårdvaruhistorik och senare intervjuer med Segas hårdvaruutvecklare togs den nya modellen fram eftersom grafikdelen i tidigare SG-1000-varianter upplevdes som för begränsad för de typer av spel Sega ville producera.[1][8] Mark III fick också stöd för tillbehör som FM-ljudenhet, 3D-glasögon och andra tillägg som skulle ge systemet en tydligare teknisk profil mot konkurrenterna.[1]
Trots den starkare hårdvaran fick Mark III svårt att hävda sig i Japan. Nintendo hade redan etablerat ett stort försprång, och Segas spelbibliotek var mindre och hade svårare att locka tredjepartsutvecklare.[8]
Lansering som Master System
[redigera | redigera wikitext]När Sega började planera en västerländsk lansering gjordes Mark III om både tekniskt och designmässigt. Den nya modellen fick namnet Master System och en svart-röd formgivning med tydligt västerländsk profil.[8] I Nordamerika lanserades systemet i september 1986, initialt i paket med två handkontroller, ljuspistol och spelkassetten Hang-On/Safari Hunt.[2]
I Europa kom Master System ut i augusti 1987. I Storbritannien distribuerades systemet först av Mastertronic och senare av Virgin Mastertronic, vilket bidrog till att Sega etablerade sig starkare där än i Nordamerika.[3][8] I Sverige lanserades Master System hösten 1987 av Dennis Bergström Elektronik, och distributionen togs senare över av Brio 1990.[4]
Sega återlanserade även Master System i Japan i oktober 1987, nu under samma namn som i väst. Den japanska modellen hade vissa fördelar jämfört med exportversionen, bland annat inbyggt FM-ljud och särskild anslutning för 3D-glasögon.[6]
Europa, Brasilien och andra marknader
[redigera | redigera wikitext]Master System fick sitt starkaste fäste i Europa. Under slutet av 1980-talet var den i flera länder en av de bäst säljande spelkonsolerna, och i vissa marknader, däribland Storbritannien och Spanien, stod Sega särskilt starkt under en period.[8][11] En bidragande orsak var att Segas europeiska distributörer marknadsförde systemet aggressivt med arkadportningar och att Nintendo inledningsvis hade en svagare distribution i delar av Europa.[8]
I Brasilien lanserades Master System i september 1989 av Tectoy. Där blev konsolen en ovanligt långlivad framgång och en viktig del av Segas närvaro i landet. Tectoy uppgav 2016 att man hade sålt 8 miljoner Master System-märkta enheter i Brasilien.[5][7] Företaget gav dessutom ut lokala specialversioner, översättningar och egna spelutgåvor långt efter att originalmodellen avvecklats i andra regioner.[7]
Systemet distribuerades även i Sydkorea genom Samsung under namnen Gam*Boy och senare Aladdin Boy, och blev där en av de mer framgångsrika 8-bitarskonsolerna i regionen.[12]
Nedgång och efterföljare
[redigera | redigera wikitext]I Japan och Nordamerika lyckades Master System aldrig bryta Nintendos dominans. I Nordamerika försvagades Segas position ytterligare när företaget 1987 överlät distributionen till leksaksföretaget Tonka, som saknade erfarenhet av tv-spel och hade begränsat intresse för att lokalisera japanska spel till marknaden.[8]
Sega påbörjade därför tidigt arbetet med en efterföljare, och 1988 lanserades Mega Drive i Japan. I Nordamerika upphörde Master System i praktiken 1992, medan systemet levde vidare betydligt längre i Europa och Brasilien.[8] I Europa fortsatte licensierade spelutgåvor in på mitten av 1990-talet.[8]
Hårdvara
[redigera | redigera wikitext]Tekniska specifikationer
[redigera | redigera wikitext]Master Systems huvudprocessor är en Z80A som körs i cirka 3,58 MHz. Systemet har 8 kB arbetsminne och 16 kB videominne.[6] Grafikhanteringen sköts av en videoprocessor konstruerad av Sega, med stöd för upplösningen 256 × 192 pixlar och upp till 32 färger samtidigt från en palett på 64 färger.[6]
Ljudet genereras i grundutförandet av SN76489, som ger tre tonkanaler och en bruskanal. Japanska modeller av Master System har dessutom inbyggt YM2413 för FM-syntes, vilket gav fylligare ljud i kompatibla spel.[6]
Till skillnad från många samtida konsoler stödde originalmodellen både vanliga spelkassetter och det mindre formatet Sega Card. Konsolen hade dessutom expansionsport och två kontrollportar. De japanska modellerna var bakåtkompatibla med SG-1000-kassetter.[1][6]
Master System II
[redigera | redigera wikitext]
År 1990 introducerades Master System II, en billigare och mer kompakt variant av konsolen. För att sänka kostnaderna togs bland annat platsen för Sega Card bort, liksom vissa anslutningar och delar av den ursprungliga designen.[8] Därmed blev Master System II en ren kassettkonsol och kunde inte längre användas med 3D-glasögonen, eftersom dessa krävde kortplatsen.[8]
Master System II blev vanlig i Europa och bidrog till att hålla Segas 8-bitarsplattform kommersiellt relevant även efter att Mega Drive etablerats.[8]
Kontroller och kringutrustning
[redigera | redigera wikitext]
Master Systems ordinarie handkontroll har ett styrkors och två frontknappar och följer den utformning som blev standard under 8-bitseran.[8] Till Mark III och Master System släpptes även flera specialkontroller, däribland en styrspak i arkadstil, paddelkontroll och andra tillbehör.[13]
Ljuspistolen Light Phaser lanserades till västmarknaderna och stöddes av ett antal spel. Ett annat uppmärksammat tillbehör var SegaScope 3-D, ett par aktiva 3D-glasögon som gav stereoskopisk bild i särskilt anpassade titlar som Space Harrier 3-D och Zaxxon 3-D.[8][14]
I Japan fanns även tillbehör som trådlös TV-sändare, FM-ljudenhet och andra expansioner, vilket visar att Sega såg Mark III/Master System som en relativt flexibel plattform.[15]
Spel
[redigera | redigera wikitext].jpg)
Master Systems spel distribuerades i två format: vanliga ROM-kassetter och det mindre formatet Sega Card. Kortformatet var billigare att producera men kunde lagra betydligt mindre data, vilket gjorde att det med tiden fasades ut till förmån för kassetter.[8]
Spelbiblioteket varierade tydligt mellan regionerna. I Nordamerika var utbudet relativt begränsat, med drygt hundra utgivna spel, medan Europa fick långt över 300 licensierade titlar och därmed ett betydligt starkare och mer långlivat bibliotek.[16] Detta bidrog till att konsolens rykte skiljer sig mellan NTSC- och PAL-marknaderna.
Bland de mest kända spelen till systemet märks Alex Kidd in Miracle World, Phantasy Star, Wonder Boy III: The Dragon's Trap, R-Type och 8-bitarsversionerna av flera Sonic the Hedgehog-spel.[8] Phantasy Star har i efterhand ofta lyfts fram som ett banbrytande konsolrollspel, medan Wonder Boy III: The Dragon's Trap har fått särskild uppmärksamhet för sin blandning av plattformsspel och rollspelsinslag.[17]
Sega förlitade sig länge i hög grad på egna arkadportningar och interna utvecklingsteam, delvis därför att Nintendos licensvillkor gjorde det svårare för tredjepartsutvecklare att ge ut samma spel på konkurrerande plattformar.[8] Detta bidrog till att Master System fick ett mindre och mer ojämnt spelbibliotek i flera regioner än NES.[8]
I Brasilien fortsatte Tectoy att ge ut lokalt anpassade och ibland helt egna Master System-spel långt efter att plattformen formellt upphört på andra marknader. Där förekom även portugisiska översättningar och omarbetningar kopplade till lokala licenser och tv-figurer.[18]
Mottagande och eftermäle
[redigera | redigera wikitext]Master System sålde uppskattningsvis mellan 10 och 13 miljoner enheter globalt under sin kommersiella livstid, exklusive senare brasilianska nyutgåvor från Tectoy.[9][10] Även om detta var långt mindre än NES globalt, blev konsolen ett viktigt steg i Segas etablering på konsolmarknaden och lade grunden för framgången med Mega Drive.[8]
I efterhand har systemet fått ett blandat men ofta respektfullt mottagande. Kritiken har framför allt riktats mot dess svagare ställning i Japan och Nordamerika samt mot ett mindre omfattande spelbibliotek på NTSC-marknaderna. Samtidigt har den europeiska och brasilianska framgången, de starka PAL-exklusiva spelen och konsolens tekniska styrkor ofta lyfts fram.[8][19]
Master System betraktas också som en viktig länk i utvecklingen av Segas senare hårdvara. Mycket av erfarenheten från Mark III/Master System kom till användning när företaget utvecklade Mega Drive och Game Gear, där den senare i hög grad byggde vidare på Master Systems 8-bitarsarkitektur.[8]
Referenser
[redigera | redigera wikitext]- 1 2 3 4 5 6 7 8 ”セガ・マークⅢ” (på japanska). Sega Hardware Encyclopedia. Sega. https://www.sega.jp/history/hard/segamark3/index.html. Läst 7 mars 2026.
- 1 2 3 ”Comparing the New Videogame Systems” (på engelska). Computer Entertainer 5 (11): sid. 13. februari 1987. https://archive.gamehistory.org/item/7f8d19fd-3fc0-4187-9aaf-d7e46224c7ef. Läst 7 mars 2026.
- 1 2 3 ”Sega Release Schedule to November 1987 – UK” (på engelska). Computer and Video Games (73): sid. 132. november 1987. https://archive.org/details/c-vg-73-1987-11/page/n131/mode/1up. Läst 7 mars 2026.
- 1 2 Lindell, Martin (2014). Historien om Sega: Hur en blå igelkott och hockeyspel tog Sverige med storm. Mygrandmotherisgone. ISBN 978-91-9811201-6
- 1 2 3 ”Master System completa 20 anos de vida no Brasil” (på portugisiska). UOL Jogos. 4 september 2009. https://www.uol.com.br/start/ultimas-noticias/2009/09/04/master-system-completa-20-anos-de-vida-no-brasil.htm. Läst 7 mars 2026.
- 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 ”マスターシステム” (på japanska). Sega Hardware Encyclopedia. Sega. https://www.sega.jp/history/hard/mastersystem/index.html. Läst 7 mars 2026.
- 1 2 3 4 ”Console em produção há mais tempo, Master System já vendeu 8 mi no Brasil” (på portugisiska). UOL Jogos. 12 maj 2016. https://www.uol.com.br/start/ultimas-noticias/2016/05/12/console-em-producao-ha-mais-tempo-master-system-ja-vendeu-8-mi-no-brasil.htm. Läst 7 mars 2026.
- 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19 20 21 22 23 24 25 26 McFerran, Damien. ”Retroinspection: Master System” (på engelska). Retro Gamer (44): sid. 48–53.
- 1 2 Forster, Winnie (2005) (på engelska). The Encyclopedia of Game Machines: Consoles, Handhelds, and Home Computers 1972–2005. GAMEPLAN. sid. 139. ISBN 3-00-015359-4
- 1 2 Buchanan, Levi (20 mars 2009). ”Genesis vs. SNES: By the Numbers” (på engelska). IGN. https://www.ign.com/articles/2009/03/20/genesis-vs-snes-by-the-numbers. Läst 7 mars 2026.
- ↑ ”Segas sell better than Nintendos – official!” (på engelska). Sega Power (18): sid. 6. maj 1991.
- ↑ Derboo, Sam (13 juli 2010). ”A History of Korean Gaming: Part 1” (på engelska). Hardcore Gaming 101. http://www.hardcoregaming101.net/korea/part1/korea1.htm. Läst 7 mars 2026.
- ↑ ”Sega Mark III Controllers” (på japanska). Sega Hardware Encyclopedia. Sega. https://www.sega.jp/history/hard/segamark3/controller.html. Läst 7 mars 2026.[död länk]
- ↑ ”SegaScope 3-D” (på japanska). Sega Hardware Encyclopedia. Sega. https://www.sega.jp/history/hard/master/3dglass.html. Läst 7 mars 2026.[död länk]
- ↑ ”セガ・マークⅢ” (på japanska). Sega Hardware Encyclopedia. Sega. https://www.sega.jp/history/hard/segamark3/index.html. Läst 7 mars 2026.
- ↑ Buchanan, Adam (juli 2013). ”The Collector's Guide: Sega Master System” (på engelska). Retro Gamer (117): sid. 20–31.
- ↑ Mott, Tony (2013) (på engelska). 1001 Video Games You Must Play Before You Die. Universe Publishing. sid. 177. ISBN 978-0-7893-2090-2. https://archive.org/details/1001videogamesyo0000unse
- ↑ Sponsel, Sebastian (16 november 2015). ”Interview: Stefano Arnhold (Tectoy)” (på engelska). Sega-16. http://www.sega-16.com/2015/11/interview-stefano-arnhold-tectoy/. Läst 7 mars 2026.
- ↑ ”Top 25 Videogame Consoles of All Time: SEGA Master System is Number 20” (på engelska). IGN. 24 september 2009. Arkiverad från originalet den 22 februari 2014. https://web.archive.org/web/20140222061903/http://www.ign.com/top-25-consoles/20.html. Läst 7 mars 2026.
Externa länkar
[redigera | redigera wikitext]
| |||||||||||||||||||||||||||||||||||
| |||||||||||||||||||||||||
