Våtmark

Soluppgång vid Viru mosse inom Lahemaa nationalpark i Estland.

Våtmark, sankmark och sumpmark med mera är enligt den svenska våtmarksinventeringens definition sådan mark där vatten till stor del av året finns nära under, i eller strax över markytan samt vegetationstäckta vattenområden. I de flesta fall kan vegetationen användas för att skilja våtmark från annan mark. Minst 50 procent av vegetationen ska vara hydrofil för att man ska kalla ett område för våtmark. Huvudindelningen av våtmarker i typer grundar sig på vattnets ursprung och om marken är torvbildande eller ej.

Våtmarker omfattar flera olika naturtyper, däribland kärr, mosse, sumpskog, strandängar, fuktängar och våta stränder vid sjöar och vattendrag. De skiljer sig åt i fråga om vattentillförsel, vattenstånd, näringsförhållanden, markens egenskaper och vegetation. Internationellt används ibland vidare definitioner som även omfattar grunda vattenmiljöer och vissa konstgjorda vattenområden.

Våtmarker utgör ekosystem där vattenförhållandena påverkar markens kemi, mikroorganismernas aktivitet, växternas tillväxt och djurens livsmiljöer. De kan bidra till att lagra vatten och kol, omsätta näringsämnen och upprätthålla biologisk mångfald. Deras funktioner varierar dock mellan olika våtmarkstyper och påverkas av bland annat hydrologi, klimat och mänsklig markanvändning.

Exempel på stora våtmarksområden i världen är Sudd, Pantanal, Everglades och Camargue.

Våtmark som ekosystem

Våtmarker kan studeras som sammanhängande ekosystem, där vattenförhållanden, mark, organismer och kemiska processer samverkar. De kan också undersökas som delar av större system eller delas upp i mindre enheter, exempelvis öppet vatten, vegetationsbälten, torvbildande partier och olika markskikt. Vilken avgränsning som används beror på vilken process eller organism som studeras.

Våtmarkernas gränser mot andra miljöer är inte alltid tydliga. En våtmark kan övergå gradvis i torrare mark, i en sjö eller i ett vattendrag. Vatten och lösta ämnen kan transporteras mellan våtmarken och omgivande vatten, och arter kan använda både våtmarken och närliggande landmiljöer under olika delar av sin livscykel.

Våtmarker vid sjöar kan vara en del av sjöns strandzon, men våtmarken och sjön kan också behandlas som skilda ekologiska enheter. Den öppna sjön domineras av vattenmiljön, medan strandvåtmarken ofta har vattenmättad mark och vegetation som växer ovanför vattenytan. Gränsen kan flytta sig när vattenståndet förändras, och utbytet av vatten, sediment och näringsämnen knyter samman miljöerna.

Indelning av våtmarker

Svenska huvudgrupper

Vassbevuxen våtmark med hög vegetation.

I den svenska våtmarksinventeringen delas våtmarker in i tre huvudgrupper: myrar, strandvåtmarker och övriga våtmarker. Myrar omfattar bland annat mossar, kärr och blandmyrar. Strandvåtmarker finns längs sjöar, vattendrag och hav, medan övriga våtmarker bland annat omfattar fukthedar, fuktängar och vissa sumpskogar.

Indelningen tar hänsyn till bland annat vattnets ursprung, torvbildning och våtmarkens läge. Termerna beskriver inte alltid ömsesidigt uteslutande miljöer: en och samma våtmark kan ha flera egenskaper, och klassificeringen kan variera mellan inventeringssystem.

Myrar

En myr är en våtmark där torv bildas eller har bildats. Torv består av organiskt material från växter som inte har brutits ned fullständigt. I Sverige delas myrar framför allt in i mosse och kärr, men det finns även blandmyrar och andra typer.

Mossar får huvudsakligen sin vattentillförsel från nederbörd och kan därför vara relativt isolerade från mineralämnen som tillförs med grundvatten. Kärr får däremot vatten från grundvatten eller omgivande mark och kan därför få större tillförsel av mineralämnen. De faktiska förhållandena varierar mellan myrar, och gränserna mellan olika typer kan vara gradvisa.

Strandvåtmarker och översvämningsmarker

Strandvåtmarker förekommer vid sjöar, vattendrag och hav. Vattentillförseln kan styras av vattenståndet i det angränsande vattnet, av översvämningar eller av grundvatten. Vissa områden är regelbundet vattenmättade, medan andra endast översvämmas vid höga vattenstånd.

Saltäng vid kusten. Saltängar påverkas av saltvatten och översvämning.

Vid kuster kan saltängar och andra tidvis översvämmade våtmarker påverkas av tidvatten och saltvatten. Växterna i dessa miljöer måste tåla de vatten- och salthaltsförhållanden som råder på platsen. Strandvåtmarker kan samtidigt bidra till att skydda kustmiljöer och upprätthålla livsmiljöer för olika organismer.

Sumpskogar och andra våtmarker

Sumpskog är skog på mark med hög vattennivå eller regelbunden översvämning. Träd, buskar, örter och mossor förekommer i varierande sammansättningar beroende på vattenförhållanden, markens egenskaper och tillgången på näringsämnen. I den svenska inventeringen ingår sumpskog bland övriga våtmarker när den inte klassificeras som myr eller strandvåtmark.

Våtmarker kan också vara gräs- och örtbevuxna, exempelvis fuktängar och strandängar. I tropiska och subtropiska områden finns bland annat mangroveskogar och omfattande sötvattensvåtmarker. Ramsarkonventionens definition omfattar en stor variation av våtmarksmiljöer, från torvmarker till flodslätter, deltan och mangroveskogar.

Mangrovevåtmark i Puerto Princesa City.

Våtmarkens abiotiska miljö

Hydrologi och vattenstånd

Våtmark vid Marsh Island i USA.

Våtmarkens ekologiska förhållanden styrs i hög grad av hydrologin, det vill säga hur vatten tillförs, lagras och lämnar området. Vatten kan komma från nederbörd, grundvatten, ytavrinning, sjöar, vattendrag eller hav. Vattenståndets variation och översvämningarnas frekvens och varaktighet påverkar markens syretillgång, växternas etablering och omsättningen av näringsämnen.

Våtmarker är därför inte nödvändigtvis översvämmade hela tiden. Vissa har en vattenyta ovanför marken under långa perioder, medan andra främst kännetecknas av vattenmättad jord eller återkommande översvämningar. Perioder av torka kan förändra växtsamhället och markens kemiska förhållanden, särskilt där vattennivån normalt ligger nära markytan.

Syrebrist och markkemi

När markens porer fylls med vatten transporteras syre långsammare än i luft. Mikroorganismer och rötter förbrukar det tillgängliga syret, vilket kan leda till syrefattiga eller syrefria förhållanden. Sådana förhållanden påverkar nedbrytningen av organiskt material och de kemiska former som olika ämnen förekommer i.

I syrefattiga våtmarker kan mikroorganismer använda andra ämnen än syre i sin ämnesomsättning. Bland processerna finns denitrifikation, där nitrat omvandlas till gasformiga kväveföreningar. I starkt syrefria miljöer kan även metan bildas genom mikrobiella processer. Förloppens omfattning beror bland annat på vattenstånd, temperatur, tillgången på organiskt material och markens kemi.

Näringsämnen och vattenkemi

Tillgången på näringsämnen varierar mellan våtmarker. Vatten som passerar genom mineraljord eller tillförs från grundvatten kan föra med sig lösta ämnen, medan nederbördsförsörjda mossar ofta har mindre tillförsel av mineralämnen. Även vattnets surhetsgrad och innehåll av organiskt material påverkar vilka växter och mikroorganismer som kan förekomma.

Våtmarkens vattenkemi är inte konstant. När vattennivån varierar kan syretillgången förändras, vilket i sin tur påverkar nedbrytning, näringsämnens tillgänglighet och transporten av lösta ämnen. Våtmarkens ekologiska funktion kan därför inte förstås enbart genom att mäta vattennivån eller näringshalterna vid ett enda tillfälle.

Ekologiska anpassningar och vegetationszonering

Vegetation i en sötvattensvåtmark.

Våtmarksväxter måste kunna växa under förhållanden där marken periodvis eller permanent är vattenmättad. Vissa arter har luftförande vävnad, så kallat aerenkym, som kan transportera syre mellan växtens ovanjordiska delar och rötterna. Sådana anpassningar gör det möjligt för växter att leva i mark där syretillgången är begränsad.

I vissa våtmarker varierar vattenståndet tydligt över korta avstånd. Det kan ge upphov till zoner med olika vegetation från torrare mark mot öppet vatten. Vilka arter som förekommer påverkas bland annat av hur länge de står under vatten, hur mycket syre rötterna får och vilka kemiska förhållanden som råder i marken.

I mossar som domineras av vitmossor kan vegetationen bilda småskaliga strukturer med torrare tuvor och blötare höljor. Olika arter kan förekomma på olika delar av denna struktur beroende på deras tolerans för vattennivå och andra miljöförhållanden. Vitmossor påverkar samtidigt sin omgivning genom sin vattenhållande förmåga och genom att förändra förhållandena i den växande mossmattan.

Våtmarker kan också hysa växter med särskilda näringsstrategier. Exempelvis förekommer sileshår i näringsfattiga miljöer och fångar smådjur, vilka bidrar med näringsämnen. Förekomsten av sådana arter beror på kombinationen av näringsförhållanden, fuktighet, ljus och konkurrens från andra växter.

Produktion och näringsvävar

Våtmarkernas primärproduktion utgörs av organismer som binder energi genom fotosyntes, framför allt kärlväxter, mossor och alger. Produktionen varierar kraftigt mellan våtmarkstyper beroende på bland annat klimat, näringsförhållanden, vattenstånd och växtsamhällets sammansättning. Näringsrika tropiska våtmarker kan ha mycket hög produktion, medan näringsfattiga mossar generellt har lägre produktivitet.

En stor del av den producerade växtbiomassan bryts inte ned omedelbart. Döda växtdelar kan ansamlas som organiskt material och brytas ned av bakterier, svampar och andra nedbrytare. Dött organiskt material, eller detritus, utgör därför en viktig energikälla i många våtmarkers näringsvävar. Djur som lever av detritus och mikroorganismer bidrar till att föra energin vidare till andra organismer.

Våtmarkernas näringsvävar omfattar också direkt betning på växter och alger, men den relativa betydelsen av olika energivägar varierar. Växtätande insekter, kräftdjur, fiskar, fåglar och däggdjur kan använda våtmarker som födosöksområden, medan vissa arter är beroende av våtmarkerna under särskilda delar av sin livscykel.

Ekologiska processer och förändring

Nedbrytning och näringsomsättning

Våtmarkernas vattenmättade mark påverkar hur snabbt organiskt material bryts ned. När syretillgången är låg kan nedbrytningen gå långsammare än i mer syrerik mark, vilket i torvbildande våtmarker gör att växtrester kan ansamlas över lång tid. Förhållandena varierar dock mellan olika våtmarker, och förändringar i vattenståndet kan förändra nedbrytningen och utsläppen av växthusgaser.

Våtmarker kan hålla kvar eller omvandla näringsämnen som transporteras med vatten. Sedimentation kan få partiklar att avsättas, och mikrobiella processer kan förändra kväveföreningar. Effekten beror bland annat på hur vattnet rör sig genom våtmarken, hur länge det stannar där och vilka kemiska och biologiska förhållanden som råder.

Succession och igenväxning

Torvbildande våtmark i Storbritannien.

Våtmarker förändras över tid genom förändringar i vattenförhållanden, sedimentation, växtproduktion och ansamling av organiskt material. I vissa sjöar kan sediment och växtrester gradvis fylla igen delar av vattenområdet, vilket skapar förutsättningar för etablering av våtmarksvegetation. En sådan utveckling kan beskrivas som en form av hydrosere, där en sjö successivt övergår i grundare våtmarksmiljöer. Om torv ansamlas och markytan höjs i förhållande till grundvattnet kan vissa myrar utvecklas från kärrliknande förhållanden mot mer nederbördsberoende mosseförhållanden. Förloppet är inte likadant i alla våtmarker och påverkas bland annat av klimat, hydrologi och topografi.

Våtmarkernas utveckling är inte alltid enkelriktad. Återkommande översvämningar, erosion, förändringar i vattenstånd och mänsklig påverkan kan hålla landskapet öppet eller förändra vegetationen. Våtmarker kan även förändras säsongsmässigt, särskilt i områden där vattennivån följer regn- och torrperioder.

Ekologisk betydelse

En fågel söker föda i våtmarksvegetation.

Torvmosse i Québec.

Våtmarker erbjuder livsmiljöer för växter, ryggradslösa djur, fiskar, groddjur, fåglar och däggdjur. Arternas förekomst beror på våtmarkens vattenförhållanden, vegetation och geografiska läge. Våtmarker kan också fungera som reproduktionsområden, skyddsmiljöer och födosöksområden för arter som använder flera olika naturtyper under sin livscykel.

Den ekologiska betydelsen av våtmarker är stor. Floran och faunan i en våtmark är anpassade till de speciella fuktiga förhållanden som råder permanent eller säsongsvis. Det finns våtmarker där vattnet är sötvatten och det finns våtmarker som är påverkade av saltvatten eller brackvatten. I tempererade klimat finns våtmarker som karaktäriseras av mycket växlande produktivitet beroende på årstidsväxlingarna. Vissa våtmarker i tropiskt klimat kan säsongsvis drabbas av torka. Sammantaget är begreppet våtmarker alltså mycket varierande miljöer som erbjuder livsförutsättningar för en mängd olika växter och djur. Hot mot våtmarker världen över är utdikning och föroreningar. Internationella överenskommelser som Ramsarkonventionen har därför antagits för att skydda dem.

Ekologisk mångfald

Fisk

Våtmarker har stor betydelse för många fiskarter genom att erbjuda föda, skydd samt lek- och uppväxtområden. Enligt USA:s miljöskyddsmyndighet är omkring 70 procent av landets kommersiella fisk- och skaldjursresurser beroende av våtmarker under någon del av livscykeln. Våtmarkernas betydelse varierar dock mellan arter och regioner och beror bland annat på hur de är förbundna med sjöar, vattendrag och kustvatten.

Många fiskar använder våtmarker för fortplantning och under de tidiga stadierna av sin livscykel. Grunda, vegetationsrika vatten kan erbjuda yngel tillgång till föda och skydd mot större rovfiskar. I översvämningsområden kan fiskar röra sig från floder och sjöar ut över tillfälligt översvämmad mark, där det finns gott om föda i form av bland annat små ryggradslösa djur och organiskt material. När vattennivån sedan sjunker kan fiskarna återvända till huvudfåran eller andra kvarvarande vattenområden. Vilka arter som kan utnyttja sådana miljöer beror bland annat på översvämningarnas tidpunkt, varaktighet och förbindelserna mellan våtmarken och andra vatten.

Våtmarkernas vegetation och bottensediment bidrar till att skapa en varierad livsmiljö för fiskar. Växter kan erbjuda skydd och substrat för organismer som fiskarna äter, medan nedbrytningen av dött växtmaterial bidrar till näringsomsättningen och kan gynna smådjur som ingår i fiskarnas föda. Fiskar har samtidigt olika födovanor: vissa äter främst plankton eller ryggradslösa djur, medan andra jagar mindre fiskar eller konsumerar växtmaterial. Genom dessa relationer ingår fiskarna i våtmarkernas näringsvävar och bidrar till att överföra energi mellan olika delar av ekosystemet.

Fiskarnas förutsättningar påverkas starkt av våtmarkernas vattenförhållanden. Vattendjup, temperatur, syrehalt och hur länge ett område är vattenfyllt avgör vilka arter som kan leva där. I grunda våtmarker kan syrehalten sjunka kraftigt, särskilt när nedbrytningen av organiskt material förbrukar syre eller när vattenutbytet är begränsat. Vissa fiskarter klarar sådana förhållanden bättre än andra. I tillfälliga våtmarker kan fiskbestånden också förändras kraftigt när vattenområden torkar ut eller när vinterförhållanden leder till syrebrist. Förbindelser med sjöar och vattendrag kan då vara viktiga för återkolonisering, det vill säga att fiskar återetablerar sig efter att en lokal population har försvunnit.

Kustnära våtmarker, däribland mangroveskogar, är viktiga livsmiljöer för många fiskarter. Den täta vegetationen kan ge skydd och erbjuda föda, och flera arter använder mangroveområden som uppväxtmiljö för yngel. Även andra kustvåtmarker, såsom saltängar och tidvattenpåverkade våtmarker, kan fungera som födosöksområden och uppväxtområden för fisk. Hur stor betydelse dessa miljöer har beror på vilka arter som förekommer och hur våtmarkerna är förbundna med kustens övriga vattenmiljöer.

Förlust och förändring av våtmarker kan påverka fiskbestånd genom att lekplatser, uppväxtområden och födosöksområden försvinner eller försämras. Utdikning, invallning och reglering av vattenflöden kan minska kontakten mellan vattendrag och deras översvämningsområden. Dammar, vägtrummor och andra vandringshinder kan dessutom begränsa fiskarnas möjlighet att röra sig mellan olika livsmiljöer. För fiskarter som behöver flera slags miljöer under sin livscykel kan sådana förändringar göra att enskilda områden inte längre fyller sin tidigare ekologiska funktion. Restaurering av våtmarker och återställning av förbindelser mellan vattendrag och översvämningsområden kan därför bidra till att förbättra tillgången till lek- och uppväxtmiljöer, även om utfallet beror på vilka åtgärder som genomförs och vilka arter som berörs.

Amfibier

Våtmarker utgör livsmiljö för många groddjur, däribland grodor.

De vanligaste amfibiedjuren i våtmarker är grodor. Grodor behöver tillgång till både land och vatten för att kunna söka föda och föröka sig. Groddjur kan användas som indikatorer på ekosystemens tillstånd, eftersom deras genomsläppliga hud gör dem känsliga för ämnen i den omgivande miljön. Även deras ägg och larver påverkas av förhållandena i vattnet. Föroreningar kan därför skada groddjur och påverka deras utveckling och fortplantning.

Våtmarker är viktiga för groddjurens fortplantning och utveckling. Många arter lägger sina ägg i vatten, där larverna utvecklas innan de genomgår metamorfos och övergår till ett liv på land eller i både vatten och på land. Våtmarkernas vattenförhållanden har betydelse för denna utveckling: om ett lekvatten torkar ut innan larverna har hunnit utvecklas färdigt kan fortplantningen misslyckas. Olika arter har skilda krav på hur länge vatten behöver finnas kvar, vilket gör att våtmarker med varierande vattenhållning kan fylla olika ekologiska funktioner.

Groddjurens livsmiljöer omfattar mer än själva vattenytan. Många arter använder omgivande landmiljöer för födosök, skydd och övervintring. Därför kan ett till synes lämpligt lekvatten vara otillräckligt om den omgivande miljön saknar lämpliga platser för resten av livscykeln. Sambandet mellan våtmarken och dess omgivningar är särskilt viktigt när livsmiljöer delas upp av exempelvis vägar, bebyggelse eller intensivt brukad mark.

Groddjur kan också ingå i bedömningar av våtmarkers ekologiska tillstånd. Eftersom de har både vattenanknutna och landlevande livsstadier kan förekomst, artsammansättning och utvecklingsframgång ge information om förhållandena i såväl våtmarken som dess omgivning. Sådana bedömningar behöver anpassas till regionens arter och ekologiska förhållanden; en enskild arts frånvaro är inte i sig ett entydigt bevis på att en våtmark är förorenad eller ekologiskt skadad.

Förlust och försämring av våtmarker utgör ett hot mot många groddjur. Utdikning, igenfyllning och exploatering kan förstöra lekvatten, medan igenväxning och förändrad markanvändning kan försämra både vattenmiljöerna och de landmiljöer som arterna behöver. Även utsättning av fisk och signalkräftor kan göra lekvatten olämpliga för groddjur. Naturvårdsverket konstaterar att flera svenska groddjursarter har ogynnsam bevarandestatus och att försämrade livsmiljöer bidrar till minskande populationer och till att lokala populationer försvinner.

Återskapande och restaurering av våtmarker kan förbättra förutsättningarna för groddjur, men resultatet beror bland annat på vattenförhållandena, vegetationen och tillgången till lämpliga miljöer i det omgivande landskapet. Naturvårdsverket framhåller betydelsen av att bevara och skapa lekvatten samt att även säkerställa lämpliga landmiljöer och övervintringsplatser.

Reptiler

Våtmarker utgör livsmiljö för många reptiler, däribland sköldpaddor, ormar, ödlor och krokodildjur. Reptilernas beroende av våtmarker varierar mellan arter: vissa lever huvudsakligen i vatten eller i direkt anslutning till det, medan andra använder våtmarker som födosöksområden eller som en del av ett större habitat. En global sammanställning av reptilernas utbredning visar att sköldpaddor och krokodildjur är betydligt mer förknippade med våtmarker än vad ormar och ödlor är som grupper.

Sköldpaddor är en av de reptilgrupper som tydligast använder våtmarker. Sötvattenslevande arter vistas i sjöar, dammar, kärr och andra grunda vattenmiljöer, där de kan söka föda, vila och övervintra. Våtmarkernas struktur har betydelse för vilka funktioner de kan fylla: grunda vatten, mjuka bottnar, vattenvegetation och upphöjda partier kan tillsammans erbjuda olika platser för födosök, skydd, solbad och äggläggning. Vissa arter rör sig även mellan våtmarken och närliggande landmiljöer, exempelvis för att lägga ägg eller söka skydd.

Även ormar och ödlor förekommer i våtmarkernas omgivningar. Deras användning av miljöerna beror bland annat på tillgången till föda, skydd och lämpliga temperaturförhållanden. Våtmarker kan exempelvis erbjuda bytesdjur och skyddande vegetation, medan närliggande torrare områden kan användas för andra delar av djurens liv. Det är därför inte alltid tillräckligt att bevara själva vattenområdet; även övergångszonerna och det omgivande landskapet kan vara viktiga för reptilernas livsmiljöer.

Alligatorer lever främst i sötvattenmiljöer, såsom träsk, sumpmarker, floder, sjöar och mindre vattensamlingar. De kan också förekomma i brackvatten under begränsade perioder. Alligatorer påverkar dessutom själva våtmarkernas struktur. I Everglades gräver den amerikanska alligatorn så kallade alligatorhål, som kan hålla kvar vatten under torra perioder och därmed fungera som tillflyktsplatser för andra djur när omgivande vattenområden torkar ut.

Krokodiler förekommer i flera typer av vattenmiljöer, däribland sötvatten, brackvatten och saltvatten. Den spetskrokodil (Crocodylus acutus) lever bland annat i kustnära områden och estuarier i södra Florida. Till skillnad från alligatorer har krokodiler god förmåga att utsöndra salt, vilket gör att de kan utnyttja mer salthaltiga livsmiljöer. Alligatorer är däremot främst knutna till sötvatten, även om de också kan förekomma i brackvatten.

Everglades, ett stort våtmarksområde i södra Florida, är känt för att den amerikanska alligatorn och den amerikanska krokodilen förekommer sida vid sida. Södra Florida är den enda plats i världen där de båda arterna förekommer naturligt tillsammans. Områdets kombination av sötvatten, brackvatten, kustmiljöer och mangroveskogar gör att arter med olika krav på salthalt kan leva inom samma större våtmarkssystem.

För reptiler kan förändringar i våtmarkernas hydrologi och struktur påverka tillgången till livsmiljöer. Förändrade vattennivåer, försämrad vattenkvalitet, exploatering och fragmentering av landskapet kan påverka både vattenlevande arter och arter som använder våtmarker tillsammans med närliggande landmiljöer. En vetenskaplig översikt om sötvattenssköldpaddor och ormar visar också att vattennivå, temperatur och syreförhållanden kan påverka våtmarkers lämplighet som övervintringsmiljöer för vissa reptiler.

Bevarandet av våtmarksberoende reptiler kräver därför hänsyn till mer än enbart vattenytans utbredning. Även vattenregim, vegetation, bottenförhållanden, platser för äggläggning och övervintring samt förbindelser mellan olika livsmiljöer kan vara betydelsefulla. Vilka åtgärder som behövs varierar mellan arter och geografiska områden, eftersom reptilerna skiljer sig åt i fråga om levnadssätt och habitatkrav.

Däggdjur

I våtmarker lever många mindre däggdjur samt flera större arter, däribland bävrar, kärrkaniner och pumor. Vilka däggdjur som förekommer beror på våtmarkstypen, klimatet och landskapet runt omkring. Vissa arter är starkt knutna till vattenmiljöer, medan andra främst använder våtmarkerna för att söka föda, få tillgång till vatten eller förflytta sig mellan olika livsmiljöer. I Everglades nationalpark i Florida förekommer exempelvis mer än 40 däggdjursarter, bland annat utter, kärrkanin, vitsvanshjort och floridapuma.

Våtmarker kan erbjuda däggdjur rikligt med föda och skydd. Små däggdjur, såsom sorkar, möss och näbbmöss, kan utnyttja våtmarkernas vegetation och fuktiga mark för att hitta föda och skydd mot rovdjur. De kan i sin tur utgöra föda för exempelvis utter och andra rovdjur. Även arter som vanligen förknippas med skog eller öppna marker kan söka föda i våtmarker. I Everglades förekommer exempelvis tvättbjörnar som äter bland annat små vattenlevande djur och sköldpaddsägg, medan vitsvanshjortar betar i våtmarksvegetationen.

Flera däggdjur är anpassade till ett liv där de regelbundet simmar eller söker föda i vatten. Uttern är ett exempel på ett halvvattenlevande rovdjur som jagar fisk och andra vattenlevande djur. Tillgång till föda året runt och ostörda platser för vila och uppfödning av ungar är viktiga för utterns livsmiljö. Utterns förekomst kan också användas i miljöövervakning, eftersom dess situation bland annat påverkas av tillgången på bytesdjur, miljögifter och trafikrelaterad dödlighet.

Bävern har en särskild betydelse eftersom den inte bara använder våtmarksmiljöer utan också kan förändra och skapa dem. Genom att fälla träd och bygga dammar kan bävern höja vattennivån och översvämma mark intill vattendrag. Detta kan skapa nya dammar, våtmarker och en mosaik av miljöer med olika vattendjup och vegetation. Sådana förändringar kan påverka livsmiljöerna för många andra organismer, bland annat växter, insekter, fiskar, groddjur, fåglar och däggdjur. Bävern brukar därför beskrivas som en ekosystemingenjör. Effekterna varierar dock med platsens förutsättningar och kan även innebära förändringar i vattenkemi och vattenflöden.

Större växtätande däggdjur kan också använda våtmarker som betesområden. Våtmarksvegetation kan erbjuda föda, medan närliggande fastmark ger tillgång till torrare platser för vila och skydd. Vilka arter som utnyttjar dessa resurser varierar geografiskt. I Everglades betar exempelvis vitsvanshjortar i öppna våtmarksområden, medan kärrkaninen är anpassad till det halvakvatiska landskapet och förekommer i bland annat sötvattenskärr och kustnära gräsmarker.

Våtmarker kan även ingå i större rovdjurs revir utan att vara deras enda eller främsta livsmiljö. Floridapuman (Puma concolor coryi), en underart av puma, förekommer i södra Florida och kan röra sig genom flera olika naturtyper. Den föredrar dock ofta torrare skogsmiljöer där det finns tillgång till större bytesdjur och lämpliga platser för vila och fortplantning. Våtmarker kan därför vara en del av dess livsmiljö, men det innebär inte att arten är beroende av våtmarker på samma sätt som mer vattenanknutna däggdjur.

Däggdjurens användning av våtmarker påverkas av förändringar i vattennivåer, vegetation och landskapets sammanhängande struktur. Utdikning och exploatering kan minska tillgången till föda, skydd och fortplantningsområden. Vägar och bebyggelse kan också hindra djurens rörelser mellan våtmarker och andra livsmiljöer och öka risken för trafikdödlighet. För vattenanknutna arter kan försämrad vattenkvalitet och miljögifter utgöra ytterligare problem. Uttern är ett exempel på en art vars förekomst påverkas av både miljöförhållanden i vattenmiljöerna och faktorer i det omgivande landskapet.

Bevarandet av våtmarkslevande däggdjur kräver därför hänsyn till både våtmarkerna och deras omgivningar. Åtgärder kan bland annat omfatta bevarande eller återställning av naturliga vattenflöden, skydd av strandvegetation och sammanhängande livsmiljöer samt minskning av miljögiftsbelastning och risker från trafik. För arter som bävern kan själva aktiviteten dessutom bidra till att skapa våtmarksmiljöer, medan andra arter är beroende av att redan befintliga våtmarker och deras ekologiska funktioner bevaras.

Evertebrater

Larver av trollsländor och andra små vattenlevande djur i en våtmarksmiljö.

Evertebrater, det vill säga ryggradslösa djur, omfattar en mycket stor del av våtmarkernas djurliv. Gruppen innefattar bland annat insekter, spindeldjur, kräftdjur, blötdjur och ringmaskar. Arterna förekommer i olika delar av våtmarken: i det fria vattnet, på vattenväxter, i bottensediment, bland dött växtmaterial och i markens översta lager. Artsammansättningen påverkas bland annat av vattenståndets variationer, vattnets syrehalt, temperaturen, näringstillgången och hur länge en plats är översvämmad. Därför kan två våtmarker som ligger nära varandra ändå hysa olika evertebratsamhällen.

Vattenlevande insekter och deras larver utgör en viktig del av våtmarkernas näringsvävar. Bland grupperna finns trollsländor, skalbaggar, tvåvingar och nattsländor. Vissa arter lever större delen av larvutvecklingen i vatten, medan de vuxna insekterna lever på land eller i luften. Andra arter har både larver och vuxna individer som är knutna till våtmarksmiljöer. De vattenlevande larverna kan beta alger, äta växtmaterial, filtrera partiklar eller jaga andra smådjur. Därmed överför de energi från alger och organiskt material till större konsumenter, bland annat fiskar, groddjur och fåglar. Vuxna insekter kan dessutom föra energi från vattenmiljön till den omgivande landmiljön när de lämnar vattnet efter sin utveckling.

Evertebrater har även en viktig funktion i nedbrytningen av dött organiskt material. Växtdelar som faller ned i vatten eller ansamlas i fuktig mark bryts ned av mikroorganismer och kan bearbetas vidare av exempelvis maskar, kräftdjur och insektslarver. Nedbrytningen frigör näringsämnen som åter kan tas upp av växter och mikroorganismer. Hur snabbt processen går beror bland annat på växtmaterialets sammansättning, temperaturen, syretillgången och vattenförhållandena. I syrefattiga våtmarkssediment kan nedbrytningen gå långsammare, vilket bidrar till att organiskt material ansamlas. Evertebraternas betydelse ligger därmed både i deras roll som konsumenter och i deras bidrag till omsättningen av näringsämnen och organiskt material.

Våtmarkernas evertebrater uppvisar olika anpassningar till översvämning och växlande vattennivåer. Vattenlevande arter kan ha strukturer eller beteenden som underlättar andning, förflyttning och födosök i vatten. Många landlevande leddjur i våtmarker saknar däremot särskilda anpassningar för långvarig översvämning. De kan i stället förflytta sig till högre mark eller upp i vegetationen när vattennivån stiger. Vattenståndets varaktighet, så kallad hydroperiod, påverkar därför vilka arter som kan etablera sig och fullfölja sina livscykler. Även temperatur och syrehalt påverkar våtmarkernas vattenlevande leddjur, och förändringar i dessa faktorer kan ändra både artsammansättning och ekologiska funktioner.

Evertebrater kan användas vid undersökningar av våtmarkers ekologiska tillstånd. Olika arter och artgrupper har skilda krav på vattenkvalitet, syreförhållanden, vegetation och hydrologi. Förändringar i vilka arter som förekommer kan därför ge information om förändringar i livsmiljön. Sådana bedömningar kräver emellertid kunskap om vilka arter som förväntas förekomma naturligt i den aktuella våtmarkstypen. En låg artrikedom behöver exempelvis inte betyda att våtmarken är skadad, eftersom naturligt näringsfattiga och sura miljöer kan ha färre arter än näringsrikare våtmarker. Utdikning, förändrade vattenflöden, föroreningar, övergödning och klimatförändringar kan påverka evertebraternas livsmiljöer och därigenom även deras funktion i våtmarkernas näringsvävar.

Kärlväxter

Vass (Phragmites australis) och annan vegetation i en våtmark.

Kärlväxter utgör en central del av många våtmarkers vegetation och omfattar bland annat gräs, starrar, vass, örter, buskar och träd. De skiljer sig från mossor genom att de har särskilda ledningsvävnader för transport av vatten, mineralnäringsämnen och organiska ämnen. Vilka kärlväxter som förekommer i en våtmark beror bland annat på vattenstånd, översvämningarnas varaktighet, markens syretillgång, näringsförhållanden och vattnets ursprung. Strandvåtmarker som påverkas av sjöar och vattendrag får andra förutsättningar än mossar, där vattnet huvudsakligen kommer från nederbörd och tillgången på mineralnäringsämnen ofta är liten. Rikkärr kan däremot hysa kalkkrävande växter och orkidéer, medan näringsfattiga mossar har en annan och ofta mer specialiserad flora.

Vattenmättad mark innebär särskilda fysiologiska utmaningar för växter. När markens porer fylls med vatten går syretransporten betydligt långsammare än i luftfylld jord. Rötternas och mikroorganismernas syreförbrukning kan därför leda till syrebrist och kemiskt reducerade markförhållanden. Många våtmarksväxter har anpassningar som gör att de kan överleva under sådana förhållanden. Hos flera gräs- och starrarter finns exempelvis aerenkym, en vävnad med luftfyllda utrymmen som underlättar transporten av gaser mellan växtens ovanjordiska delar och rötterna. Anpassningarna skiljer sig mellan arter och garanterar inte att de kan överleva obegränsad eller permanent översvämning. Hur väl en växt klarar vattenmättad mark beror också på bland annat näringstillgång och hur länge syrebristen varar.

Våtmarkernas växtlighet är ofta ordnad i zoner som återspeglar skillnader i vattendjup, översvämningsfrekvens och markförhållanden. Nära öppet vatten kan växter som tål långvarig översvämning dominera, medan andra arter växer längre upp på stränder där marken bara periodvis är vattenmättad. I näringsrika strandvåtmarker kan exempelvis vass och olika starrarter bilda täta bestånd. På fuktängar kan gräs och örter dominera, särskilt där bete eller slåtter håller tillbaka högvuxen vegetation. I kärr och mossar förekommer i stället växtsamhällen som är anpassade till respektive miljös vatten- och näringsförhållanden. Zonerna är inte alltid skarpt avgränsade, och deras utbredning kan förändras när vattenståndet eller markanvändningen ändras.

Kärlväxter bidrar till våtmarkernas primärproduktion genom att omvandla solenergi till kemisk energi och bygga upp organiskt material. De utgör föda för växtätande djur och bildar samtidigt underlag för näringsvävar som bygger på döda växtdelar. Stjälkar, blad och rötter kan också påverka hur sediment och partiklar transporteras och avsätts. Tät vegetation kan bromsa vattenflödet lokalt och skapa livsmiljöer med olika djup, skydd och ljusförhållanden. Växternas upptag av näringsämnen kan bidra till att näringsämnen tillfälligt binds i biomassa, medan växtdelar som dör och bryts ned återför en del av dessa ämnen till miljön. Våtmarkernas förmåga att hålla kvar näringsämnen beror därför inte enbart på växterna, utan också på sedimentation, mikroorganismer och hydrologiska förhållanden.

Vissa kärlväxter är specialiserade på näringsfattiga våtmarker. Sileshår och andra köttätande växter kan fånga smådjur och tillgodogöra sig näringsämnen från dem, vilket är en anpassning till miljöer där tillgången på vissa mineralnäringsämnen är begränsad. Andra växter, exempelvis flera starrarter och orkidéer i rikkärr, är knutna till särskilda hydrologiska och kemiska förhållanden. Växtsamhällenas sammansättning påverkas även av konkurrens om ljus, utrymme och näringsämnen. Om vattennivån sänks eller näringstillförseln ökar kan mer konkurrenskraftiga arter breda ut sig och tränga undan växter som är specialiserade på den ursprungliga miljön. I öppna våtmarker kan bete och slåtter motverka igenväxning och bidra till att bevara livsmiljöer för konkurrenssvaga växter.

Förlust och förändring av våtmarker påverkar kärlväxternas livsmiljöer. Utdikning sänker ofta grundvattennivån och förändrar markens syre- och näringsförhållanden. Detta kan gynna arter som är anpassade till torrare mark och missgynna arter som behöver långvarig vattenmättnad. Övergödning kan förändra konkurrensförhållandena, medan upphörd hävd i vissa öppna våtmarker kan leda till att buskar och träd breder ut sig. Restaurering behöver därför utgå från den aktuella våtmarkstypen och dess hydrologi. Återställd vattennivå kan vara viktig, men för arter knutna till öppna kärr och fuktängar kan även återinförd hävd eller annan vegetationstillsyn behövas. Bevarande av kärlväxternas mångfald innebär således att bevara de ekologiska processer som upprätthåller de olika våtmarkstyperna, inte bara den totala arealen våtmark.

Mossor

Vitmossor (Sphagnum) på en torvmarksyta.

Mossor är en viktig del av vegetationen i många våtmarker, särskilt i myrar och andra miljöer där marken är fuktig under långa perioder. Till skillnad från kärlväxter saknar mossor egentliga rötter och de ledningsvävnader som kännetecknar kärlväxterna. De tar i stället upp vatten och lösta ämnen över stora delar av sin yta, även om olika mossgrupper har skilda sätt att ta upp och hålla kvar vatten. Mossor förekommer på mark, stenar, trädstammar och andra växtdelar, men artsammansättningen beror på bland annat fuktighet, ljus, näringstillgång och vattenkemi. I många nordliga och tempererade torvmarker spelar vitmossor (Sphagnum) en särskilt betydelsefull roll genom att de kan dominera markytan och bidra till torvbildning. Andra mossor förekommer bland annat i kärr, sumpskogar och längs stränder.

Vitmossor har särskilda egenskaper som gör dem betydelsefulla för våtmarkernas hydrologi. Deras blad och stamdelar kan hålla kvar stora mängder vatten, och vitmossornas tillväxt kan bidra till att ytan förblir fuktig. De har också en förmåga att påverka den kemiska miljön genom jonutbyte, vilket bidrar till att många vitmossdominerade miljöer blir sura och näringsfattiga. När vitmossor växer bildar de nya delar ovanför äldre växtmaterial, medan de nedre delarna gradvis dör. Om nedbrytningen av det döda materialet går långsamt kan det ansamlas och med tiden bilda torv. Denna process är särskilt betydelsefull där vattennivån är hög och syretillgången i marken begränsad.

Mossornas tillväxt och nedbrytning påverkar kolomsättningen i våtmarker. Genom fotosyntesen tar mossorna upp koldioxid, och när dött växtmaterial ansamlas som torv kan en del av kolet lagras under lång tid. Vitmossor bidrar till denna process både genom sin produktion och genom att deras växtmaterial bryts ned relativt långsamt under förhållanden som råder i många torvmarker. Torvmarker kan därför innehålla stora kollager, men lagringen är beroende av att ekosystemets vattenförhållanden och biologiska processer upprätthålls. När torvmark dräneras kan mer av torven exponeras för syre, vilket ökar nedbrytningen och kan leda till utsläpp av koldioxid. Hur stora effekterna blir beror bland annat på vattennivå, vegetation, temperatur och markens egenskaper.

Mossor bidrar också till våtmarkernas biologiska mångfald genom att skapa småskaliga livsmiljöer. Mossmattor och tuvor skiljer sig åt i fuktighet, temperatur och kontakt med vatten, vilket ger olika förutsättningar för små ryggradslösa djur och mikroorganismer. På mossar kan skillnader mellan upphöjda tuvor och fuktigare sänkor ge upphov till tydliga skillnader i vegetation och andra organismer. Vitmossornas vattenhållande förmåga påverkar dessutom hur länge ytan förblir fuktig efter nederbörd och hur vatten rör sig genom det översta lagret av torvmarken. Mossornas betydelse är därför inte begränsad till att de själva utgör livsmiljöer; de bidrar också till att forma de fysiska och kemiska förhållanden som andra organismer lever i.

Mossornas utbredning påverkas starkt av vattennivå och fuktighet. Vitmossor är i allmänhet beroende av fuktiga förhållanden, men olika arter skiljer sig åt i fråga om hur nära vattenytan de växer och hur väl de klarar perioder av uttorkning. Förändringar i nederbörd, avdunstning och temperatur kan därför påverka vilka arter som dominerar. Vid långvarig torka kan mossornas fotosyntes och tillväxt minska, medan uttorkning av torvmark även kan förändra nedbrytningen av organiskt material och risken för brand. Förändrade vattennivåer kan därmed påverka både mossamhället och de processer som mossorna bidrar till i våtmarken. Effekterna varierar mellan arter och våtmarkstyper och kan inte beskrivas likadant för alla mossor.

Bevarandet av våtmarkslevande mossor kräver att de vatten- och markförhållanden som arterna är anpassade till upprätthålls. För vitmossdominerade torvmarker är hög vattennivå särskilt viktig för att begränsa nedbrytningen av torven och bibehålla förutsättningarna för fortsatt torvbildning. Restaurering av dränerade torvmarker kan därför omfatta åtgärder som höjer vattennivån och skapar förutsättningar för att vitmossor ska återetablera sig. Återhämtningen påverkas dock av hur långt marken har förändrats, vilka mossor som finns kvar i området och hur vattenförhållandena utvecklas efter restaureringen. Även andra våtmarkstyper behöver bevaras utifrån sina egna ekologiska förutsättningar, eftersom alla mossor inte är knutna till vitmossdominerade torvmarker. Bevarande av mossor innebär således både att skydda arterna och att upprätthålla de hydrologiska och kemiska förhållanden som gör deras livsmiljöer möjliga.

Våtmarker i Sverige

Våtmark utanför Jordbro, Haninge kommun i Stockholm.

Sverige har stora våtmarksarealer och en stor variation av våtmarkstyper. Naturvårdsverkets inventering omfattar bland annat myrar, sumpskogar och våtmarksstränder vid sjöar, vattendrag och hav. Våtmarkerna har betydelse både för arter som är direkt knutna till dem och för arter som använder det omgivande landskapet.

I Sverige uppgår våtmarksarealen till 6–9 miljoner ha, men särskilt i söder har en stor del av de mest produktiva våtmarkerna dikats ut. Arealen våtmark har minskat till följd av ca 20 000 sänkningsföretag för att få fram mer produktiv skogs- och jordbruksmark. Detta har inneburit att flera våtmarksberoende växter och djur hotas av utrotning. Detta gäller flera fågelarter, grodarter och växter. I Skåne räknar man med att mellan 80 och 90% av alla blöta eller fuktiga ängar dikats ur vilket lett till att bland annat storken haft mycket svårt att klara sig i Sverige. Andra arter som påverkats negativt av markavvattningar är skärfläcka, brushane och svarthakedopping.

Exempel på våtmarksområden i Sverige är Florarna, Kristianstads vattenrike, Muddus, Sjaunja och Store Mosse.

Vattenreglering och vattenkvalitet

Våtmarker kan lagra vatten och påverka hur snabbt det rör sig genom ett landskap. Under vissa förhållanden kan de fördröja vattenflöden och bidra till att dämpa översvämningar. Effekten beror på våtmarkens storlek, topografi, jordart, vegetation, tidigare vattenmättnad och hur den är kopplad till omgivande vattensystem.

Genom sedimentation och biologiska och kemiska processer kan våtmarker hålla kvar eller omvandla vissa föroreningar och näringsämnen. Våtmarker används därför även i anlagda system för att behandla vatten. Reningsförmågan är inte obegränsad och beror på ämnenas egenskaper, belastningens storlek och våtmarkens utformning och funktion.

Kol och klimat

Vitmossa i en våtmarksmiljö.

Torvbildande våtmarker kan lagra stora mängder kol eftersom växtmaterial bryts ned ofullständigt i vattenmättade och syrefattiga förhållanden. Kolet ansamlas då i torven över lång tid. Om marken dräneras kan syre nå torven och öka nedbrytningen, vilket kan leda till utsläpp av koldioxid och i vissa fall lustgas.

Våtmarker kan också släppa ut metan när organiskt material bryts ned under syrefria förhållanden. Den samlade klimatpåverkan beror därför på våtmarkstyp, vattenstånd, näringsstatus, vegetation och hur utsläpp och kolinlagring utvecklas över tid. En generell bedömning av våtmarkers klimatfunktion behöver ta hänsyn till både kolinlagring och utsläpp av växthusgaser.

Våtmarker i världen

Saltäng på en skyddad kustsida i USA.

Våtmarker förekommer på alla kontinenter utom Antarktis och omfattar miljöer i såväl kalla som tempererade och tropiska klimat. De kan finnas i flodslätter, deltan, kustzoner, sjöstränder och områden där torv bildas. Stora våtmarkslandskap förekommer bland annat i boreala regioner och i tropiska flodbassänger.

Exempel på omfattande våtmarksområden är Sudd i Sydsudan, Pantanal i Sydamerika, Everglades i USA och Camargue i Frankrike. Områdena skiljer sig åt i hydrologi, vegetation och artsammansättning men utgör alla exempel på våtmarker i större landskap.

Enligt den globala sammanställningen Global Wetland Outlook 2025 har minst 400 miljoner hektar våtmarker gått förlorade sedan 1970, och ungefär en fjärdedel av de våtmarker som återstår bedöms vara i dåligt ekologiskt skick. Uppskattningarna påverkas av datatillgång och hur våtmarker definieras och kartläggs.

Mänsklig påverkan

Ekeby våtmark, en konstgjord våtmark i Eskilstuna.

Våtmarker påverkas av bland annat utdikning, jord- och skogsbruk, exploatering, föroreningar, förändrad hydrologi och klimatförändringar. Sådana förändringar kan ändra vattenståndet, vegetationens sammansättning och de kemiska processer som styr våtmarkens funktion.

Från början av 1800-talet har våtmarker dikats för att kunna använda marken till jordbruk eller skogsbruk. Tre miljoner hektar våtmark och 2500 sjöar har försvunnit som orsak av dikning. Den utplånade arean av våtmarker motsvarar en fjärdedel av Sveriges ursprungliga våtmarker. När våtmarkerna växer igen, blir de djur och växter som trivs i dessa utsatta. Övergödande näring från jordbruk är också en orsak till att våtmarker växer igen.

Dikning

Dikning innebär att vatten leds bort genom diken eller andra avvattningsanordningar. Våtmarken blor därmed torrlaggd. Markavvattning har historiskt använts för att göra våtmarker mer lämpade för jordbruk och skogsbruk. När vattennivån sänks kan torv och annat organiskt material syresättas och börja brytas ned snabbare, samtidigt som våtmarkens hydrologi och livsmiljöer förändras. En liten del av Sveriges dikning sker vid torvbrytning.

Uppodling

Genom dikning kan mark göras odlingsbar. Utdikning följt av uppodling av myrar och mossar var vanligt fram till början av 1900-talet. Detta genomfördes då befolkningstillväxten var stor och mer odlingsmark behövdes för att föda befolkningen. Det är en lång process att återställa våtmarker vilket gör det tvivelaktigt om uppodling är ett hållbart system för bland annat utvecklingsländer.

Utdikning och uppodling har bidragit till att våtmarksarealer minskat i Sverige och internationellt. Omvandlingen kan påverka våtmarksberoende arter, vattenflöden och kolbalansen i marken. Effekterna beror på vilken typ av våtmark som förändras och hur marken därefter används.

Protester mot utdikningen

Centralbron i Stockholm blockerades och all biltrafik i båda riktningarna var avstängda av klimataktivister ur Återställ Våtmarker och Week of Action for Social and Climate Justice den 23 september 2023.

Enligt Naturskyddsföreningen och miljörörelsen orsakar torrlagda våtmarker 25% av Sveriges koldioxidutsläpp. Protestaktioner för att återställa våtmarkerna har ökat i hela Sverige. Nätverket Återställ Våtmarker vill genom civilt motstånd tvinga den svenska regeringen att förbjuda torvbrytning och återställa våtmarkerna.

Övergödning och föroreningar

Tillförsel av näringsämnen och andra föroreningar kan också ha en negativ inverkan på våtmarkernas vattenkemi och artsammansättning. Våtmarker kan fånga upp eller omvandla vissa ämnen, men deras förmåga att hantera belastning varierar och kan överskridas. Förändringar i vattenkvaliteten kan även påverka våtmarkens förbindelse med sjöar och vattendrag.

Restaurering och återvätning

Restaurering av våtmarker kan innebära att hydrologin återställs, att diken sätts igen eller att tidigare våtmarksvegetation gynnas. Återvätning av dränerade torvmarker kan minska nedbrytningen av torv och därmed minska koldioxidutsläpp, men den samlade klimatnyttan beror på platsens egenskaper och på hur utsläppen av olika växthusgaser förändras.

Restaurering kan också syfta till att återställa livsmiljöer, förbättra vattenhushållning eller minska transporten av näringsämnen. Vilken åtgärd som är lämplig beror på våtmarkens historiska och nuvarande tillstånd samt på vilket ekologiskt mål som eftersträvas.

Skydd och förvaltning

Ramsarkonventionen är en internationell överenskommelse om bevarande och klok användning av våtmarker. Konventionens definition omfattar många typer av våtmarksmiljöer och ligger till grund för internationellt arbete med att identifiera och bevara betydelsefulla våtmarker.

I Sverige följs våtmarkernas tillstånd bland annat genom miljöövervakning. Naturvårdsverkets programområde Våtmark är inriktat på att långsiktigt följa utvecklingen i fråga om hydrologisk orördhet och biologisk mångfald. Bevarande och restaurering behöver ta hänsyn till att våtmarker skiljer sig åt i hydrologi, vegetation och funktion.

Se även

• Anlagd våtmark
• Blandmyr
• Blekeområde
• Limnologi
• Akvatiska ekosystem
• Marskland

Externa länkar

• Wikimedia Commons har media som rör Våtmark.
  Bilder & media