Hoppa till innehållet

Versfot

Från Wikipedia
Versfot

Versfot är den minsta enheten i versbunden lyrik och består av minst två stavelser, varav vanligen en är betonad. Flera versfötter bildar tillsammans en vers. Ett återkommande mönster av versfötter kallas för versmått. Vid recitation uppfattas en versfot som en takt;[1][2] man kan markera takten med foten vid de betonade stavelserna.

En versfot som inleds med en betonad stavelse kallas fallande; om den avslutas med den betonade stavelsen kallas den stigande. I skrift brukar obetonad stavelse markeras med båge (˘) och betonad med långt streck (—).

Historik och varianter

[redigera | redigera wikitext]

Alla versfötter på upp till fyra stavelser kategoriserades och namngavs först i antikens Grekland. Grekernas versfotslära grundade sig på kvantitet, på skillnaden mellan lång och kort stavelse. I modernare europeisk verslära och den germanska metriken har man övertagit namnen men bygger istället kategoriseringen på kvalitet (betoning[1]), på skillnaden mellan stark och svag ordaccent. I den romanska metriken förekommer dock stavelseräknande vers, där varje versrad förutsätts ha ett visst antal stavelser.[1]

Av grekernas många versfötter är det främst de fem enklaste som används i dag: troké, jamb, daktyl, anapest och spondé. De kan inläras på svenska med hjälp av Alf Henriksons minnesvers:

Havet är fullt av daktyler som lägger sig.
I sömntung jämvikt rörs spondéns boj.
På stranden dansar jamb vid jamb.
Där står fem trokéer stelt på linje.
Anapester till häst rycker fram.

Homeros bildade skola med sina epos Iliaden och Odysséen, skrivna på daktylisk hexameter.[2]

När det gäller spondén är det inte självklart hur den antika versläran ska omtolkas till moderna nordiska språk. Som spondéer brukar man räkna sammansatta ord med två likvärdigt tunga stavelser, till exempel sömntung, helstekt. Men på svenska uttalas sådana ord med grav ordaccent, och om det bara är betoningen som ska räknas, inte kvantiteten, skiljer sig inte sammansatta ord från många andra tvåstaviga ord – jämför till exempel stråle, vemod, gjorde, tvungna . Bland andra Alf Henrikson har menat att tvåstaviga ord med grav accent är bra exempel på spondéer.

Man brukar dock inte skilja mellan akut och grav ordaccent i rikssvensk och norsk verslära, två språk där accenterna förekommer. Ordet skålen har en annan betoning än strålen (i Sverige, inte i Finland). Bägge slagen av ord brukar dock behandlas som trokéer, fast de rytmiskt är lika olika varandra som exempelvis formen och norrmän. Att sådana ordpar accepteras som rim innebär att ljudlikheten är av större vikt än stavelsekvaliteten i svensk vers.

En spondé med grav ordaccent, exempelvis mörkblå eller ljusröd, kan skrivas om till "mörkt blå" och "ljust röd" för att få två lika tonstarka stavelser.

I accentspråk med starka lagar om ords betoningar, liksom svenskan, är det svårt att få tre fullt betonade stavelser i rad utan att trycket naturligt sänks på en av dem. Molossen, en antik versfot som består av tre långa stavelser, motsvaras i svensk poesi av tre tunga, betonade stavelser. Den kan uppnås genom ordsammansättningar som "grå-svart-mörk", i utrop som "Spring! Spring! Fort!" eller genom uttryck som "stort, tyst rum". Eftersom det svenska språket naturligt vill sänka trycket på varannan stavelse, kan en dispondé i princip aldrig uppstå i en vanlig, flytande diktrad. Samma metod som för molossen måste användas - det vill säga rada upp fristående, enstaviga ord åtskilda av utropstecken eller tydliga pauser: "Ett! Två! Tre! Fyr!". Utan de konstgjorda pauserna tvingar språkmelodin snabbt in en lättare stavelse. Molossen blir en amfimaker och dispondén i stället en epitrit, vilket märks i exemplet "enmansvalkrets" som lutar mer åt andra epitriten eller möjligen koriamben.

Flerstaviga obetonade ord förekommer inte i svenskan. Dessa versfötter utgör därför i princip aldrig en bärande eller naturlig takt, utan skymtar endast förbi i snabba ordkombinationer som uttalas i ett enda svep utan betoning. I uttrycket tabula rasa, är tabula en tribrachys medan betoningen hamnar på den efterföljande trokén rasa. En pyrrick, tribrachys eller prokeleusmatiker förekommer därför endast i snabba ordföljder med korta ord som "i en så" eller (snabbt uttalat) "och det var ju".

Svenska versfötter, med exempel inom parentes

[redigera | redigera wikitext]

De tre stigande versfötterna är:

  • jamb: ˘— (kort–lång; exempel: banal, romans)
  • anapest: ˘˘— (paradox, romantik)
  • stigande peon: ˘˘˘— (paradoxal, pekoralist)

De tre fallande versfötterna är:

Dessutom finns en versfot som varken är stigande eller fallande:

  • spondé: — — (jämvikt, sömnig)

Utöver dessa talar man även om cesur. Det är en paus, eller taktvila, i en versrad. Cesur markeras ofta med vertikala så kallade lodstreck (|).

De grekiska versfötterna

[redigera | redigera wikitext]

Här är en redovisning av alla de grekiska versfötterna, med svenska ordexempel som kan tänkas passa på dem, både med tanke på betoning och stavelsekvantitet. En versfot behöver givetvis inte vara lika med ett enda enskilt ord.

Tvåstaviga versfötterordexempel
Pyrrick[3] (dibrachys, pyrrhichius)˘˘à la (carte)
Jamb[4]˘—bevis
Troké [2][4] (choree)—˘fågel, vanligen tvungna
Spondé[5]— —höghus, möjligen tvungna
Trestaviga versfötter
Tribrachys[6] (tribrack)˘˘˘tabula (rasa)
Daktyl [4]—˘˘hederlig
Amfibrack (amfibrakys[7])˘—˘betona
Anapest[8]˘˘—poesi
Antibackius[9] (palimbackius)— —˘påtala
Amfimaker (kretiker,[10] amfimacer[11])—˘—sagolikt
Backius[12]˘— —polisbil
Moloss[13] (molossus)— — —hemvärnsman
Fyrstaviga versfötter
Tetrabrachys (prokeleusmatiker)˘˘˘˘regula de (tri)
Primus paeon (1. peon, fallande peon)—˘˘˘rörelserna
Secundus paeon (2. peon)˘—˘˘besvärliga
Tertius paeon (3. peon)˘˘—˘resonera
Quartus paeon (4. peon, stigande peon)˘˘˘—artilleri
Större joniker (större jonisk versfot)— —˘˘arvtagare
Ditroké (upprepad troké)—˘—˘obehörig
Koriamb[4][14] (korjamb, choriamb)—˘˘—operahus
Antispast[4]˘— —˘panikångest
Dijamb (dubbeljamb[15])˘—˘—emellanåt
Mindre joniker (jonisk versfot, dubblad jamb)˘˘— —karaktärsfel
Primus epitrit (1. epitrit)˘— — —naturvårdslag
Secundus epitrit (2. epitrit)—˘— —julimånsken
Tertius epitrit (3. epitrit)— —˘—regnbågsfamilj
Quartus epitrit (4. epitrit)— — —˘vårrengöring
Dispondé (upprepad spondé)— — — —enmansvalkrets
  1. 1 2 3 ”versfot - Uppslagsverk - NE.se”. www.ne.se. https://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/l%C3%A5ng/versfot. Läst 25 juli 2023.
  2. 1 2 3 Kärde, Rebecka (17 juli 2019). ”Poesiskolan del 5: Vers och rim”. Arbetaren. https://www.arbetaren.se/2019/07/17/poesiskolan-del-5-vers-och-rim/. Läst 25 juli 2023.
  3. ↑ ”pyrrick | SAOB”. https://www.saob.se/artikel/?unik=P_2273-0647.91uu&pz=3. Läst 25 juli 2023.
  4. 1 2 3 4 5 ”metrik - Uppslagsverk - NE.se”. www.ne.se. https://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/l%C3%A5ng/metrik. Läst 25 juli 2023.
  5. ↑ ”Termer och begrepp – LITTERATURBANKENS SKOLA”. https://litteraturbanken.se/skolan/termer-och-begrepp/. Läst 25 juli 2023.
  6. ↑ ”tribrachys | SAOB”. https://www.saob.se/artikel/?seek=tribrachys&pz=6. Läst 25 juli 2023.
  7. ↑ ”amfibrakys | SAOB”. https://www.saob.se/artikel/?seek=amfibrakys&pz=6. Läst 25 juli 2023.
  8. ↑ ”anapest | SAOB”. https://www.saob.se/artikel/?seek=anapest&pz=1. Läst 25 juli 2023.
  9. ↑ ”antibackius | SAOB”. https://www.saob.se/artikel/?seek=antibackius&pz=1. Läst 25 juli 2023.
  10. ↑ ”amfimacer - Uppslagsverk - NE.se”. www.ne.se. https://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/l%C3%A5ng/amfimacer. Läst 25 juli 2023.
  11. ↑ ”amfimacer | SAOB”. https://www.saob.se/artikel/?seek=amfimacer&pz=1. Läst 25 juli 2023.
  12. ↑ ”backius | SAOB”. https://www.saob.se/artikel/?seek=backius&pz=6. Läst 25 juli 2023.
  13. ↑ ”molossus | SAOB”. https://www.saob.se/artikel/?seek=molossus&pz=1. Läst 25 juli 2023.
  14. ↑ ”koriamb | SAOB”. https://www.saob.se/artikel/?unik=K_2219-0270.uMQx. Läst 25 juli 2023.
  15. ↑ ”dijamb | SAOB”. https://www.saob.se/artikel/?seek=dijamb&pz=1. Läst 25 juli 2023.